Hej, mitt vinterland!

Idag har jag rastat kameran och mig själv här i snöparadiset. Jag märker att ju äldre jag blir (här kommer grandma igen!) desto mer uppskattar jag alla sorters väder. Förut hatade jag vinter, snö och kyla och nu tycker jag det är härligt att gå en långpromenad när det biter i kinderna. Synd att jag inte har en bättre kamera, men man ser ju på ett ungefär hur mycket snö vi har...så om någon saknar snö: kom hit och hämta! Vi har så det räcker och blir över! Jag slänger in en bild på mitt äppelkindade sexy self också! Nu ska jag börja kirra middag. Dagens rätt: kycklinggryta och ris. En av mina specialiteter faktiskt, så jag hoppas det kittlar dödsskönt i kistan!

Våren är, typ, här.

Ikväll tog jag en promenad. Helt frivilligt, inga hundar hemma. Och det var skönt! Marken går nästan att gå på igen för snön börjar smälta bort även här uppe. Äntligen! Annars tycker jag att promenader är världens fetaste slöseri med tid, och otroligt trist dessutom. Utan hundarna vet jag inte hur jag skulle ta mig utanför dörren. Men apropå snön så ska vi inte klaga, det finns de som har det värre. Seriöst. Och nej, bilderna är inte tagna i norrland utan i Canada och Ryssland. Note to self: åk inte dit.

Jag ger mig.

Okej, jag ger mig. Jag ska gå upp på vinden och hämta ner en stor kartong märkt "VINTER", innehållande varma tröjor, vantar och annat skittråkigt som jag hittils vägrat ta fram. Men nu måste jag ge mig för jag fryser om händerna när jag är ute så jag knappt kan byta låt på mobilen, och halsen känns tapetserad med sandpapper. Ni vet väl att det inte alls är länge kvar tills jag måste släpa mig upp på vinden ännu en gång och ta ner en stor kartong märkt "JUL"? Det går fortare än man tror. Bilden är tagen nedanför min mammas hur vid Svartbyträsket, det är väldigt vackert på vintern när det är vitt och fruset. Och nej älskling, vi har inte snö ännu. Men snart...

Det finns inte så mycket att göra när man känner sig lite vissen och har tvättstugan bokad hela dagen, men jag har i alla fall sett X-men Origins: Wolverine, och jag tyckte den var bättre än alla föregående X-menfilmerna. Om intresseklubben vill vara så vänlig och anteckna ska jag nu göra mig en kopp te med håning och gräva ner mig i soffan framför Mästerdetektiven Basil Mus.

Isn't it ironic...don't you think?

Är det inte höjden av ironi att när jag släpat mig upp för alla trappor och stuvat in en fullproppad låda märkt VINTER i mitt vindsförråd upptäcker jag att en miljard snöflingor dalar mot marken utanför fönstret. Isn't that ironic, don't you think?

Flingorna syns inte på bilden men däremot kan man se vilken utsökt vacker utsikt jag har från mitt vardagsrum. Pittoreskt! De slabbiga smutsiga snöhögarna är ju bara så chica!

Sunday snow

Det snöar. Det snöar faktiskt så ini helvete. Jag önskar det fanns nån slags caring and sharing-strategi gällande all denna jävla snö. Typ att vi här uppe kunde skänka snö till de där nere som också vill kunna se lite vitt på marken. Här uppe ser vi visserligen vitt på marken och det är ju fint och mysigt, men när det börjar bli vitt strax under fönsterkarmarna är det lite väl överdrivet.

Inatt drömde jag om Tasha i The L Word, vilket var lite lustigt eftersom jag så sent som igår bestämde mig för att hon är riktigt het. Hennes karaktär är i alla fall het. Jag och Hanna har upptäckt att vi tenderar att tycka totalt tvärtom vad gäller vem som är het och inte, så hon håller säkert inte alls med mig. Hur som helst. Jag drömde att jag var på nåt slags läger (sportläger? Inte likt mig) och Tasha var också med. Och jag samlade på nåt sätt mod för att fråga henne om hon ville sova med mig i min slaf eller vad fan det kallas. Men jag tror inte jag hade snuskiga baktankar (men man vet aldrig), jag var bara så ohyggligt myssugen. Jag ville verkligen sova bredvid nån och kramas. Och självklart hann jag vakna innan jag ens hann fråga henne, det är så typiskt. Mina drömmar jävlas med mig, helt klart.

Jag vet inte vad man ska säga om melodifestivalen, utom det som alla redan sagt. Jag gillar melodifestivalen för den är så otroligt tacky. Låtarna är skitdåliga, scenkläderna är fula, Petra Mede är helt hysterisk som programledare, och hela spektaklet är ju så töntigt att jag inte vill missa det. Men nu är det inte ens kul längre. Jävla SVT vill bara mjölka pengar av tittarna och hittar på idiotiska regler. Vem engagerar sig förresten så mycket att de orkar ringa och rösta? Jag uppfattade inte ens vilka som gick vidare, blev tvungen att läsa det i tidningen idag.

Shane är så gullig, han har hittat en ny favoritplats: den blå hängkorgen som hänger under hatthyllan. Han ryms knappt i den men han ska absolut ligga inknölad där inne. Knäppkisse.

Avundssjuk? Inte alls!

En råkall höstnatt, klockan var nog strax efter midnatt, satt jag ensam på Gävle tågstation och väntade på tåget som skulle ta mig upp till Boden. Tågstationen var tom och jag var ensam, förutom en massa människor med mycket skum uppsyn. Plötsligt kommer en tjej fram och frågar på engelska om hon kan sitta bredvid mig och prata lite för att fördriva tiden. "Safety in numbers", sa hon, och jag höll med.

Så vi satt och pratade i nästan en timme innan vårt tåg kom. Det visade sig att tjejen hette Desiree och var bosatt i Brisbane, Australien, där hon arbetade som lärare. Hon hade också bott i London, och för tillfället var hon ute och reste runt i världen. Hon kom från England via Danmark och hade varit i Uppsala och Stockholm, och nu var hon på väg upp mot Luleå för att därefter fortsätta till Finland. Hon hade inget annat mer sig än sin ryggsäck, kunde inte ett ord på något nordiskt språk och hade ingen aning om var hon skulle sova från en natt till nästa. Det lät faktiskt riktigt skönt.

Hur som helst så var hon riktigt trevlig, och vi bytte msn. Sen dess har vi chattat och försökt göra varandra avundssjuka med de saker som den andra längtar efter. Desiree har sett snö exakt tre gånger i sitt liv. Hon har på sin to do-list att få se midnattssolen och norrskenet, och hon längtar tillbaka till Sverige eftersom hon älskar våra chokladbiskvier. Personligen skulle jag gladeligen byta hela skiten mot hennes vardag: just nu har hon runt 22 grader och strålande sol, och det är ändå ganska "svalt" enligt henne. Hon har även skickat några bilder på hur det ser ut i hennes hemstad Brisbane med omnejd, inklusive en bild på sin pool. Är vi avundssjuka? Nej, nej, inte då. Jag bara älskar att vara äppelkindad och rödnäst med rinnande snor och högst begränsad rörlighet på grund av dubbla tjocktröjor och korviga långkalsonger och vem vill inte leva i ett evigt mörker? Nej just det. Inte ett dugg avundssjuk. Absolut inte.

Let it snow...and snow...and snow...

Jag börjar bli en smula less på att det bara snöar och snöar. Det känns som att jag har varit frusen konstant i sisådär några månader. Jag har i alla fall knäppt lite random bilder på snöiga träd och snöiga hundar som blev ganska söta. Varsågod Cat, kom upp och hämta massa snö! Här ligger den bara på marken till ingen nytta ;)

Jean-Marie vem då sa du?

Varje år den 10e december delar man ut nobelpris till höger och vänster, därför tyckte jag det var lite passande att klotta om det idag. Årets pristagare i litteratur heter Jean-Marie Gustave Le Clézio. Det vet vi ju alla vem det är. Jag hoppas att du också tyckte det var ironiskt skrivet av mig, och inte svarar "jamen självklart!" Utom Jojo, man får väl anse att det är lite av hennes territorium eftersom han kommer från Frankrike. Det är extremt sällan nobelpriset har delats ut till någon som jag faktiskt har hör talas om, än mindre läst något av. Det finns ju några undantag: Selma Lagerlöf, Ernest Hemingway, John Steinbeck, Jean-Paul Sartre, Imre Kertész, J.M. Coetzee och Doris Lessing. En ganska kort lista med tanke på att priset delats ut sedan 1901. Men anledningen är ganska enkel: författare som vinner prestigefyllda utmärkelser skriver ofta ohyggligt tråkiga och svårlästa böcker. Jag har försökt läsa fiiina böcker ett antal gånger men jag anser att livet är för kort för att slösa på böcker som inte ger mig nånting. Det är ungefär som att försöka lida sig igenom Gudfadern. Det är helt enkelt inte värt det bara för att få känna sig lite kulturell.

Om jag själv ska ge ett boktips så tycker jag att du ska läsa "Alla familjer är psykotiska" av Douglas Coupland. Den har inte bara en underbar titel, den känns NY när man läser den. Det känns som att någon äntligen lyckats skriva om nånting som man inte läst sjutusen gånger förut. Eller så kan du läsa mitt senaste bokfynd, "Otrogen på öppen gata" av Belinda Olsson. Jag låg och guppade upp och ner i sängen för att jag skrattade så mycket. Så läs nån av dem, det är mitt boktips. Eller skit i det förresten. Vi är alla trötta och jävligt less på mörker och kyla och hjärnan är helt mosig av pepparkakskladd och julklappstress. Så nu släpper vi på prestigen tycker jag. Från och med nu är det helt helt okej att hugga tag i en julmust, slänga sig i soffan och zappa på tv:n, och ÄNDÅ känna sig sjukt kulturell och djupsinnig. Sådeså.

Kära ljugbok...

Nu har jag äntligen tagit mig för att göra nåt som jag tänkt på ett tag; jag har köpt en dagbok. Jag har inte skrivit dagbok i ett vanligt linjerat block sedan 2005, men nu tycker jag att det är dags. Jag skaffade ju den här bloggen för att skriva av mig, men jag tycker inte riktigt att det funkar. Jag tycker det känns väldigt knepigt att skriva nåt i bloggen som inte på ett eller annat sätt är peppigt. Bree Van de Kamp någon? (Jaja jag vet att det är Hodge men det är ett förbannat fult namn). Men det finns ju fortfarande tankar som bara är mina, och som jag inte vill att nån ska kunna googla var som helst på Internet. Så nu blir det back to basics.

Den här gången ska jag dessutom vara rätt brutal. Det är märkligt att läsa mina gamla dagboksanteckningar och upptäcka hur jävla underliga de är. Det var mer en ljugbok en dagbok. Eller rättare sagt en riktig knäckebrödsblogg: idag var jag med henne, vi gjorde si och så. Jag ska skriva prov på fredag, jobbigt. det snöar och är -12 grader ute. Jag är ensam hemma. Kisse är söt." Hej och hallå pekbok. Det jag egentligen menade var ju exempelvis "idag är jag så förbannad så om jag kunde skulle jag begå massmord på hela mänskligheten." Om nåt kändes jobbigt eller svårt så skrev jag inte ens ner det i min egen dagbok, vilket gör att jag skulle behöva skriva en hundrasidig bilaga för att mitt gamla klotter ska ha nåt sammanhang med verkligheten. Det känns jävligt tråkigt, för idag skulle jag gärna vilja bläddra tillbaka och få svaret på frågan "hur tänkte jag egentligen??"

Den här gången ska jag alltså bättra mig och skriva en riktig brutalbok, hade jag tänkt. Jag ska skriva den bara för mig själv och till mig själv, och jag ska försöka skriva mer om hur jag känner än vad jag gör. Inte som en ersättning till bloggen, utan mer som ett komplement. Det känns riktigt bra.

Har inte orkat skriva nåt än eftersom den övervägande känslan jag har just nu är trötthet. Så jävla trött hela tiden. Och pank. Är det en känsla? För mig är det en känsla. Jag längtar tills Hanna kommer så jag kan bli pigg och glad som en kexchoklad igen. Nu ska jag lägga mig och halvsova i soffan igen med mitt nya beroende: chokladtomtar.

Abstinens!

Internet är verkligen livsviktigt. Det är rejält frustrerande att behöva gå hem till mamma för att kunna blogga av sig. Det finns en hel del saker jag vill klottra ner men det är inte så lätt. Men jag ska skärpa mig när jag fått internet i hemma hos mig, jag lovar.

Nya lägenheten alltså. So far so good. Vissa saker är förstås less good. Till exempel att Nicki morrar så fort någon går i trappuppgången, alla tider på dygnet. Jag har ofrivillig stenkoll på mina grannar. Och avsaknad av internet förstås. Avsaknad av soffa är ju också lite knivigt. Särskilt eftersom tv-sladden inte räcker från uttaget till tv-n när jag ligger i sängen, mitt eviga tillhåll. Det är den eller en köksstol liksom. Så tv har jag inte, men jag har iaf kopplat i dvd:n så jag kan titta på film. Alltid nåt! Men jag håller på att bli absolut galen utan musik. Det är så tyst, så tyst. Utom igår när Johanna kom förbi och vi tyckte oss höra råttor inne i köksbänken. Det är ju alltid trevligt med sällskap. Jag har även provat på de 2 enligt mig största fördelarna med att bo själv. 1.Gå naken lite hur som helst. 2.Gråta utan att bry sig om ifall nån hör det.

Jag har inte känt mig så glad, konstigt nog. Det kanske kommer. Men än så länge känner jag mig mest lättretlig, gråtfärdig och asocial för det mesta. Som vanligt alltså. Och jag saknar min katt! Jag vill att Lusse ska bo med mig! Att bo ensam med en hund är nästan som att bo med en kille. Jag behöver kattsällskap för att balansera upp intelligensnivån. Nicki är ju förstås betydligt sötare än en kille. Men inte nödvändigtvis hårigare. Det tål att tänkas på!

Igår pratade jag länge med Hanna i telefon. Nu är det 23 dar kvar tills hon kommer. Men jag försöker att inte tänka så. Det känns som många dar. Ibland känns det som att allt jag gör är att slå ihjäl tid tills jag får träffa henne igen. Men nåt ska man väl ha att se fram emot också. Jag ser inte direkt fram emot nåt annat, och nu pratar jag i ett livslångt perspektiv.Trist men sant.

Men nu ska jag inte förgifta någon med min negativa inställning till livet (kan man ha nån annan? Förklara för mig hur i så fall). Jag känner mig faktiskt glad över att det äntligen är december. Julmusik! Pepparkakor! Min pyttelilla julgran! De enorma snömassorna som faller utanför mitt eget fönster och min egen balkong! Och den 26e kommer min bästaste julklapp! Finns det ett koncept som heter julkåthet? Och vad innebär det i så fall?
Jag vet inte, men jag tänker ta reda på det!

I don't want a lot for christmas
There is just onte thing I need
I don't care about the presents
Underneath the christmas tree

I just want you for my own
More than you could never know
Make my wish come true
All I want for christmas
Is you.... <3

Dagens Sex and the City-fråga:
- In a world where everyone’s dying to make a connection, can a relationship bring you back to life?

Dear Lordi

Dear Lordi. Please strike down upon us all with great vengence and fuuuuurious anger!
....cuz if you don't, I might do it myself.

Jag har känt mig otroligt lättretlig de senaste dagarna. Särskilt på min familj, de driver mig till vansinne. Jag är också enormt irriterad på mig själv för att jag lyckats packa ner en absolut nödvändig sak: MIN RYGGKLIARE. Behöver jag säga att min rygg har kliat otroligt mycket den senaste veckan?

Jag ber härmed om ursäkt för att jag kallat killen som ockuperar min lägenhet för en rumpnisse. Det var inte snällt. Jag kommer från och med nu att kalla honom för Snubben. Hur som helst, snubben ringde här om dan och erbjöd mig att behålla en garderob, en väggspegel och en list som man kan hänga draperi till sovalkoven i. Det var ju faktiskt snällt, då behöver jag inte lägga ut pengar för det. Tyvärr framgick det inte när han tänker flytta sin mupprumpa ut från MIN lägenhet! Hallå där! Det är faktiskt risk för våldsbrott här!

I need some anger management therapy. And some cash.

Det bara snöar och snöar. Det är ganska vackert ute. Kan det inte bara bli första december nu så jag får flytta, dra igång jullåtarna och känna lite stämning?

För övrigt, påminner inte Reinfeldt om en annan stor ledare? De har i alla fall samma blick i ögonen, och ungefär samma slogan. Arbeit macht frei, eller hur Muminjävel?

Nu måste jag verkligen sluta. Måste komma in i ett mer positivt mode innan jag kan skriva mer. Men...fred på jorden och mer sex åt folket! I synnerhet åt mig!

Dagens Sex and the City-fråga:
- How often is normal?

Packad å klar! ...only not.

Jag packar och packar. Jag vill nämligen kunna flytta in i min lägenhet så fort det bara går. Tyvärr verkar det som om rumpnissen som bor där nu har glömt att det från den första december är min lägenhet, och att han inte kan använda den som rumpnissehåla längre. Inte en enda pryl verkar han ha packat, vilket jag märkt eftersom jag snokat utanför hans (mitt!) fönster. Men jag ska ha min lägenhet på utsatt datum om jag så ska slänga ut honom och sälja hans prylar (mycket bra idé för övrigt, ska skriva ner den på en post-it till mig själv).

Jag har en ganska arg liten hund som tror att hon är rottweiler. Idag har hon skällt ut allt och alla, även personer som gått förbi på gatan utanför samt personer på tv. Det blir en aning tröttsamt. För övrigt har jag råkat färga henne lila. Men bara litegrann! På ena benet sådär. Men det är lugnt, det finns säkert jättemånga dvärgschäferliknande gatukorsningar med lila ben!

Jag verkar ha gått in i konstant frusenhet. Satans jävla norrbotten. Och det är inte ens riktigt kallt än. -14 eller nåt sånt idag. Tänk när det blir -30, då kan vi snacka nipple twister! Även norrbottningar mesar till sig över sommaren.

Min pappa mötte tydligen Minnas pappa på Ica idag. De pratade om Minna rätt länge, tydligen. Hur kul kan det vara för honom, stå där och konversera artigt om sin dotters självmord. Säkert min jäkla pappas fel. Han är så otroligt jävla taktlös så det är inte klokt.

Fan vad jag saknar dig Minna. Fan vad frustrerande att jag använder samma klyschor hela hela tiden. Men det är så det är. Jag har fått en hang-up i mitt emotionella centrum. Jag vill komma på nya, bättre, starkare ord som beskriver hur jag känner, men jag får bara fram samma gamla formuleringar, fast flera gånger om. Kanske sagt med högre röst. KANSKE SKRIVET MED STORA BOKSTÄVER. Kanske skrivet med flera utropstecken efter!!!!!!

Men nej. Det hjälper inte. Det blir ändå samma ord. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Förlåt mig. Kom tillbaka.


Dagens Sex and the City-fråga:
- In a city like New York, with infinite possibilities, has monogamy become too much to expect?