En katt bland hermelinerna

Eller, som man också kan säga, en UMU:are bland LTU:arna. Nu går jag ju faktiskt inte på Luleå Tekniska Universitet längre, officiellt. Men ändå är jag här...idag igen. Jag kommer aldrig att ta mig härifrån på riktigt, så är det bara. Jag har lånat lite kursböcker och ätit lunch med Skurkkio. Det känns trist att vi inte kommer att plugga ihop längre, jag kommer bara att plugga med en massa okända, och hur lär man känna sina klasskompisar när man pluggar på distans?

Det mesta känns ganska trist och svårt och jobbigt faktiskt. Jag går en utbildning som kommer att ta två år och som kanske kommer att leda till att jag blir kvalificerad för sånt som jag inte ens vill jobba med. Hur ska man veta vad man vill när man aldrig har provat på nånting? Det skulle vara skönt om nån bara kunde bestämma över mig, säga åt mig vad jag ska göra och inte ge mig nåt val. Jag hatar alla dessa förbannade val. Det finns ju ingenting som jag brinner för, egentligen. Inte ens en glöd kan jag åstadkomma. Helst av allt skulle jag vilja åka hem och dra täcket över huvudet. Men det har jag gjort så många gånger och jag har inte blivit klokare av det. Heller. Men skönt är det.

Jag vet inte ens vad jag tycker om och inte tycker om längre. Jag trodde att jag tyckte om att träna men nu är det mitt hatobjekt, det värsta jag vet är att gå till gymmet, jag gör det bara för att jag måste. Snabbt in, snabbt ut. Jag trodde att jag tyckte om att skriva men jag har inte skrivit nåt på flera år, jag får inte ens in skoluppgifterna i tid.

Just nu sitter jag i skolbiblioteket och betraktar alla flitiga duktiga ambitiösa elever som är djupt koncentrerade på vad de gör. Jag hoppas de har feta magsår och tvångstankar hela jävla bunten. Män ja ä intä bitter!