Egentligen är det konstigt att människor fortfarande kan förvåna en, med tanke på världen vi lever i. Men det händer. I dagens NSD kan vi läsa om en man i Kalix som stängde in sig med två kvinnor, varav den ena var hans svärmor, på ett äldreboende i Kalix där de två kvinnorna bodde. De var båda alzheimerssjuka och, som man kan förstå, inte helt unga. Personalen tyckte det var lite skumt, så de tillkallade en anhörig. När den anhöriga och personalen gick in i rummet hade mannen halat fram snorren och viftade med den framför de stackars förvirrade tanterna. Men snälla nån. Vad ska man säga? Det är INTE vad jag kallar värdighet på ålderns höst. Och hans egen svärmor dessutom, det är ju förjävligt. Jag kan bara hoppas att de var såpass virriga att de misstog den blottade snasen för en varmkorv eller något annat icke-traumatiserande.
Händelsen polisanmäldes och mannen är nu dömd för sexuellt ofredande till att betala 500 kronor till brottsofferfonden och ersättning på 5000 kronor till en av kvinnorna. Varför bara till en av kvinnorna? Jo, för att bara en av kvinnorna yrkat på att få ersättning. Och just det här tycker jag är väldigt intressant. Jag tror knappast kvinnan som fick ersättning ensam fört sin talan i rätten. Det framgick inte men jag gissar på att någon av kvinnans barn eller barnbarn har fört hennes talan, och att kvinnan som inte fick någon ersättning helt enkelt inte hade några barn som kunde kämpa för henne och hennes rättigheter gentemot den här snoppviftaren.
Det påminner mig om mitt eget jobb på äldreboenden, och sorgligt men sant så finns det en grymt bra anledning att skaffa barn: du kan ha sån otur att du lever jävligt länge, och vid nån tidpunkt i livet kan de komma att bli allt du har. Både min farmor och mormor levde kvar i sina hem ända till slutet precis som de ville, och det var endast på grund av all hjälp de fick från sina barn. En av tanterna på äldreboendet jag jobbat på var väldigt sjuk innan hon gick bort. Egentligen skulle hon ha behövt komma till sjukhus för att verkligen få reda på vad hon led av. Man trodde att det var cancer, men man fick aldrig veta. Och varför inte? Rent ut sagt, för att denna tant inte hade några anhöriga som kunde kämpa för att hon skulle få sin sjukdom ordentligt utredd. Det här skulle man såklart aldrig nånsin prata högt om, men det är klart som fan att en tant som har fyra barn och nio barnbarn som hälsar på flera gånger i veckan, blir något bättre omhändertagen än en som inte har någon alls; man är ju alltid granskad med hökblick! Och då skärper man till sig det lilla extra. Det här är ingen kritik mot personal på äldreboenden, de borde ha minst dubbel lön och tio gånger mer uppskattning än vad de får. Resurserna räcker helt enkelt inte till, det är ju ingen nyhet.
Och det är faktiskt så, att nån gång kommer de flesta av oss att bli gamla. Kanske kommer vi bo på ett äldreboende i många år, och då kommer vi nog att vilja att det finns nån som älskar oss tillräckligt mycket för att kräva vår rättmätiga ersättning om nåt gammalt pervo bjuder oss på en uppvisning av helikoptern.
Själv tänker jag, när jag börjar känna mig lite lagom gammal och trött, annonsera efter välartade barn och barnbarn som kan adoptera mig som mormor slash farmor. Det är den perfekta lösningen. Tills dess ska jag väl göra annat som gör livet värt att leva. Supa och knulla alltså. Nej förlåt jag menar förstås "resa" och "göra karriär". Såklart.
Bilden: Ännu en illustration av mig och min älskling på ålderns höst, ritad av Nanna Johansson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar