Det gör ont en stund på natten men inget på dan...

Ja, jag önskar då att det var sant. Jag har drabbats av nån sorts akut rygg-ont. Igår var det lugnt men imorse när jag skulle stiga ur sängen kändes det som att nån jammat in en spade mitt i svanken på mig, jag nästan gick ner på knä. Så jävla ont, jag fattar inte. Det är liksom en bred huggande smärta. Det har blivit lite bättre under dagen så länge jag inte böjer mig framåt eller står i vissa ställningar...skitlätt när man jobbar inom vården, verkligen. Nån nerv kanske har kommit i kläm. Jävla rygg. Just nu skulle det kännas bra att vara ledig i helgen men jag måste jobba, så är det bara. Jag måste även hinna städa innan älsklingen kommer på söndag. Zon-smörja kanske hjälper? Vi får se. Det är säkert inte så farligt. Det känns bara farligt.

Jobbet är i alla fall roligt, det känns så skönt att få jobba med nåt konkret, nyttigt och givande för att sedan kunna stämpla ut, gå hem och vara ledig på riktigt några timmar innan man måste jobba igen. Inte sitta i skolan och lyssna på trista föreläsningar för att sedan åka hem och skriva arbeten och hela tiden vara stressad över allt man inte hinner och orkar. Visst funkar det att sitta och hamra på tangenterna tills långt efter midnatt, men allting tar skada av det. Arbetena blir skit, sömnen blir skit, "fritiden" blir skit, man ser ut som skit... Nästa steg blir att inta coca-colan intravenöst för det är ändå det jag lever på. Begreppet "ta till flaskan" har fått en helt ny innebörd för mig.

Så att jobba ska faktiskt bli skönt och roligt. Inte varenda dag, men betydligt bättre än att plugga. Jag har redan skrattat mer på två dar än jag brukar göra på en hel vecka. Mycket tack vare den rara farbrorn som trodde han hittat en praktisk potta i tvättstugan. Tyvärr var det ingen potta utan en bakmaskin/hushållsassistent som man bakar bröd och sånt i. Men den dög den också, tyckte väl farbrorn som kissade i degbunken och därefter tömde den upp och ner över läskbackarna som stod bredvid. Så om någon undrar vad jag gjorde igår kväll så rengjorde jag 32 Loka-flaskor mycket noggrant med papper och tvättsprit. "Har man inte jobb så gör man sig ett" som Lotta sa.

Dagens pensionärs-citat: "Men du ser ju för hemsk ut. Du har ju en sån där stor blemma vid munnen!"

Sensmoralen i den sagan är att inte alla pensionärer uppskattar en snygg läpp-piercing. Samt att jag aldrig mer ska äta bullar på jobbet.

Men snälla nån...

Egentligen är det konstigt att människor fortfarande kan förvåna en, med tanke på världen vi lever i. Men det händer. I dagens NSD kan vi läsa om en man i Kalix som stängde in sig med två kvinnor, varav den ena var hans svärmor, på ett äldreboende i Kalix där de två kvinnorna bodde. De var båda alzheimerssjuka och, som man kan förstå, inte helt unga. Personalen tyckte det var lite skumt, så de tillkallade en anhörig. När den anhöriga och personalen gick in i rummet hade mannen halat fram snorren och viftade med den framför de stackars förvirrade tanterna. Men snälla nån. Vad ska man säga? Det är INTE vad jag kallar värdighet på ålderns höst. Och hans egen svärmor dessutom, det är ju förjävligt. Jag kan bara hoppas att de var såpass virriga att de misstog den blottade snasen för en varmkorv eller något annat icke-traumatiserande.

Händelsen polisanmäldes och mannen är nu dömd för sexuellt ofredande till att betala 500 kronor till brottsofferfonden och ersättning på 5000 kronor till en av kvinnorna. Varför bara till en av kvinnorna? Jo, för att bara en av kvinnorna yrkat på att få ersättning. Och just det här tycker jag är väldigt intressant. Jag tror knappast kvinnan som fick ersättning ensam fört sin talan i rätten. Det framgick inte men jag gissar på att någon av kvinnans barn eller barnbarn har fört hennes talan, och att kvinnan som inte fick någon ersättning helt enkelt inte hade några barn som kunde kämpa för henne och hennes rättigheter gentemot den här snoppviftaren.

Det påminner mig om mitt eget jobb på äldreboenden, och sorgligt men sant så finns det en grymt bra anledning att skaffa barn: du kan ha sån otur att du lever jävligt länge, och vid nån tidpunkt i livet kan de komma att bli allt du har. Både min farmor och mormor levde kvar i sina hem ända till slutet precis som de ville, och det var endast på grund av all hjälp de fick från sina barn. En av tanterna på äldreboendet jag jobbat på var väldigt sjuk innan hon gick bort. Egentligen skulle hon ha behövt komma till sjukhus för att verkligen få reda på vad hon led av. Man trodde att det var cancer, men man fick aldrig veta. Och varför inte? Rent ut sagt, för att denna tant inte hade några anhöriga som kunde kämpa för att hon skulle få sin sjukdom ordentligt utredd. Det här skulle man såklart aldrig nånsin prata högt om, men det är klart som fan att en tant som har fyra barn och nio barnbarn som hälsar på flera gånger i veckan, blir något bättre omhändertagen än en som inte har någon alls; man är ju alltid granskad med hökblick! Och då skärper man till sig det lilla extra. Det här är ingen kritik mot personal på äldreboenden, de borde ha minst dubbel lön och tio gånger mer uppskattning än vad de får. Resurserna räcker helt enkelt inte till, det är ju ingen nyhet.

Och det är faktiskt så, att nån gång kommer de flesta av oss att bli gamla. Kanske kommer vi bo på ett äldreboende i många år, och då kommer vi nog att vilja att det finns nån som älskar oss tillräckligt mycket för att kräva vår rättmätiga ersättning om nåt gammalt pervo bjuder oss på en uppvisning av helikoptern.

Själv tänker jag, när jag börjar känna mig lite lagom gammal och trött, annonsera efter välartade barn och barnbarn som kan adoptera mig som mormor slash farmor. Det är den perfekta lösningen. Tills dess ska jag väl göra annat som gör livet värt att leva. Supa och knulla alltså. Nej förlåt jag menar förstås "resa" och "göra karriär". Såklart.

Bilden: Ännu en illustration av mig och min älskling på ålderns höst, ritad av Nanna Johansson.

Miss you already!

Idag har jag gått halva dagen på en avdelning och halva på den andra. Kontrasten är ganska stor. Sista dagen på "min" avdelning och jag längtar redan tillbaka! Har inte hittat nån på den andra som jag faktiskt tycker om, helt enkelt för att det inte finns mycket att tycka om i dem. Nu låter jag ju otroligt elak och hjärtlös, men de är i mycket sämre skick både fysiskt och psykiskt, och det tär väldigt mycket på en människa. Om de inte blir arga för minsta lilla så är de helt inne i sin egen värld och apatiska, och ett par stycken är rentav väldigt beräknande, testande och kan vara ganska hånfulla mot personalen. Jag berättade för en av mina favvo-tanter att det var sista dagen, och hon började nästan gråta! Nej, jag skämtar inte. "Men vem ska då hämta mig till middagen imorgon? Jag är verkligen inte glad att du ska sluta" sa hon nedstämt, som att det inte finns hur mycket personal som helst som är redo att ställa upp. Plus att hon är klar i huvudet. Tror inte jag kommer få några såna komplimanger de närmaste fyra veckorna. Men bra sås reder sig själv, eller hur det nu var.

Jag får göra som alla säger: tänka på pengarna. Men pengar är ingen motivation i sig, jag vill bara ha så jag klarar mig. Det är inte värt att ha ett otrevligt slitjobb även om det är sköna pengar inblandade. Annars hade jag stannat kvar på vidriga callcentret, det var bra pengar.

Men nu är det helg! Hoppas alla får en trevlig och solig helg (ha ha, den var väl rolig). Jag ska med största glädje se fram emot min 6-dagarsvecka som jag jobbar nästa vecka. Oh joy!

Dagens pensionärs-citat:
jag: Varsågod, här får du en kopp kaffe!
Urgullig tant: Åh tack, älskade vän! *pussar mig på kinden*

Säga vad man vill, men nog är det en väldigt skillnad på "älskade vän" och "arma svin"!