Don't wanna be here...

Idag har det varit Prideparad nere i Stockholm. Och jag är inte där. Det känns skit, absolut skit. Mest skit med alltihopa. Jag saknar min älskling så mycket men jag är i alla fall glad att hon är där och har roligt. Imorgon fyller hon år dessutom, och jag önskar verkligen att jag kunde fira det med henne.

Jag känner mig inte så bra idag, vet inte om det mest är psykiskt eller fysiskt. Jag känner mig så nere och så less på alltihop. Jag är mensig och har ont i ryggen och nacken och huvudet...

Häromdagen träffade jag en gammal lärare. Hon var vår klasslärare i sjuan men pensionerade sig redan första terminen eller kanske andra. Jag brukar säga hej när jag ser henne men häromdagen kom hon fram och pratade en liten stund. Hon sa att hon hittat till Minnas grav och att hon tänker på henne ofta. "Jag kommer ihåg att ni alltid satt bredvid varandra", sa hon. "Och jag kommer ihåg att du var väldigt bra på att skriva. Sånt där visar sig tidigt vet du. Fick du MVG i svenska?" Jag blev väldigt förvånad. Hon var min lärare ett kort tag för tio år sedan! Jag blev lite ledsen också, för på den tiden hade jag verkligen absolut alla möjligheter att göra nåt jävligt bra av mig själv. Hela jävla världen framför mig och sånt där skit. Vi hade inte ens en dator hemma men jag skrev sida upp och sida ner i en bunt orange skrivhäften i A4-storlek. Noveller och början på längre historier, lite mer sällan dikter. Minna fick läsa allt jag skrev.

Jag läste en bok av Stephen King som handlade om just hur man skriver. Han menar att man ska skriva för en speciell person, att man alltid ska ha denna person i åtanke. Stephen King skriver alltid till sin fru Tabitha, hon är alltid den första förutom han själv som får läsa hans utkast. Minna fick alltid läsa mina utkast och jag läste hennes. Hon var alltid ärlig och kom med konstruktiv kritik. Tyckte hon nåt var bra sa hon det, tyckte hon nåt borde skrivas om sa hon det också. Hon var också den som pushade mig att skriva mer. "Du måste fortsätta på den berättelsen, jag vill veta hur det går!" Numera kan hon ju inte läsa nåt jag skriver, och jag skriver inte heller nånting. Utom den här bloggen och min dagbok, som jag har återupplivat efter några års tystnad. Allt passar inte i en blogg.

Nu ska jag sluta älta och göra nåt annat, eller ingenting. Happy Pride på er i alla fall.