Jag börjar tro att jag måste skaffa en ljusterapi-lampa eller nånting liknande, att ha till hands den här tiden på året. Jag har fått en släng av november-depression varenda årsen jag var 14, då hängde jag som en slokande krokus i skolkorridorerna och lärarna stannade och frågade hur jag mådde. Irriterande nog känns det inte lättare även fast jag stålsätter mig och tänker "inte den här gången minsann!" Jag tänker för mycket, äter för mycket, sover för lite, rör mig för lite. Same shit different year, det är väl bara att vänta ut det.
Det hjälper inte heller att ha föräldrar. Man kan säga mycket om föräldrar. Man kan säga att man älskar dem, och det är sant. Men det är också sant att jag inte kan ha ett normalt samtal med dem utan att vilja krypa ihop i fosterställning och dunka huvudet i väggen. Jag är också fruktansvärt less på min lägenhet. Även om inte katterna hjälpt till genom att slita loss gardinstången ur sina fästen och stocka igen mitt avlopp med kattsand så känner jag mig allmänt missnöjd. Som att jag försöker inreda och dekorera mitt hem, som att jag på fullaste allvar lägger ner energi på att åma mig och kråma mig om sängöverkast och blomsterarrangemang och fondväggar. Och mitt i allt så känner jag, djupt ur min själ, som min käre far skulle ha sagt: och vem faan bryr sig?
Skruvar passar inte i hålen, hyllor och lampor faller ner och står snett, inget passar ihop med nåt annat varesig färg- eller formmässigt, och jag sitter mitt i smeten och bryr mig lagom.
Fattar ni vad jag menar med att jag tänker för mycket? Vissa dagar vill jag lägga alla mina meningslösa prylar i en hög, hälla bensin över dem och tända på. Samtidigt har de flesta av mina prylar inget värde i sig, men de har ett affektionsvärde. Typiskt.
Just nu önskar jag mig en kattvägg för kissorna att leka fritt på. Klädd i heltäckningsmatta med hyllor och spångar och rep och möss och kattmynta och hela skiten. Och en stor mysig säng med sexig sänggavel (mamma undrade "vad ska du med en större säng till?" "Jag ska KNULLA i den för helvete!" ...sa jag inte. Men jag hade god lust. Om jag fick en krona för varje dum fråga mina föräldrar ställer skulle jag ha råd med en säng nu.)
I övrigt är jag rätt nöjd, eller inte. Men som mina kära mormor brukade säga: hopplöst fall, doktorn grät.
Eller som jag brukar säga: You can't polish a turd. Och det är typ såna här saker jag ligger och funderar på till klockan fem på morgonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar