Grattis till oss!

Idag fyller jag och Hanna 1½ år! Massa grattis till oss! Det är lite svårt att fira när man skiljs åt av 85 mil, men vi gör så gott vi kan.

Jag har funderat lite på förhållanden. Vad är egentligen receptet på evig lycka och så vidare? Finns det ens nåt? Jag vet inte. Men jag tror att man kommer ganska långt med ganska enkla knep. Prata mycket. Ha mycket sex, bra sex förstås, annars jävlar. Var ärlig. En brutal sanning gör aldrig lika ont som en välmenande lögn. Gör saker tillsammans och ifrån varandra. Två plåster som alltid sitter ihop blir inte lyckliga, bara kladdiga. Ta inte varandra för givet. Det finns inget som gör människor mer förbannade än att bli tagna för givet. Framför allt: känn efter. Är du fortfarande kär? Älskar du personen du glor på varje dag (eller en gång i månaden, eller när det nu blir). Eller är du bara för bekväm av dig så du inte orkar lyfta din häck ur soffan, knalla ut genom dörren och börja om på nytt? Jag vet, det är inte lätt. Men det är garanterat lättare nu än om ett år, eller fem år, eller tjugofem år. Du slipper en hel massa bitterhet, och du har troligtvis fastare tuttar nu än vad du kommer ha om fem år. Så ge klämrätten till nån som förtjänar den.

Mina föräldrar flyttade isär när jag var ungefär 6 år. Innan dess hade de stannat ihop alldeles för länge. "För barnets skull". Något av det dummaste man kan göra. För det är faktiskt så, att barn vill ha lyckliga föräldrar. Och man blir inte lycklig av att leva under samma nån som man hellre vill peta ut ögonen på än pussa. Jag vet i alla fall att jag mådde mycket bättre när de hade separerat. Jag kommer inte ens ihåg särskilt mycket av när pappa bodde hos oss. En av de få saker jag kommer ihåg är när han packade sina strumpor och kalsonger i en väska. "Var ska du?" frågade jag. Jag minns inte vad han svarade. "Men när kommer du tillbaka?" Jag minns inte vad han svarade då heller, men kontentan var att han inte skulle det.

Efter det fick jag dubbla julklappar, och det var det hela. Jag minns inte ens att jag blev särskilt ledsen. Men mamma har berättat att jag frågade henne: "Mamma, när du flyttar, vem ska då ta hand om mig?" Mamma sa: "jag ska aldrig flytta ifrån dig". Och jag sa ungefär: "Okej. Får jag ta en glass?"

Poängen är att det finns få saker som gör mig så illa berörd som förhållanden som inte är lyckliga. Det innebär inte att man måste vara outhärdligt skitlyckliga och felfria hela tiden. Men man får inte snöa in så pass mycket i slentrian och gammal vana att låter kärleken självdö. Och man får inte heller stanna kvar i ett förhållande på ren jävla envishet.

Hur som helst. När jag nu känner efter så är jag kär i Hanna, jag älskar henne och jag tycker om henne som person(nej, det kan man inte ta för givet, fråga alla som älskar sina föräldrar.) Jag är också tänd på henne, och stolt över henne, och tacksam för att jag har henne. Jag delar vissa intressen med henne, och vissa har jag för mig själv. Jag pratar med henne om saker som är så jobbiga att det tar fem minuter innan jag får fram ett enda ord. Jag har roligt med henne och jag vågar vara som jag är och inte som nån jag tror hon vill att jag ska vara. Jag litar på henne, och hon är min min min bara bara min, men jag äger henne inte. Jag vet inte vad mer man kan begära. Utom några mil färre emellan, det är en ödmjuk önskan från både mig själv och min plånbok. Jag älskar dig, nu och alltid.