Take me home country roads...

Jahapp, så var man hemma igen. Det känns ju...skruttigt. En vecka går så jävla fort. Jag funderar redan på hur jag ska ta mig tillbaka igen, eller hur jag ska få hit Hanna. Jag mår så otroligt mycket bättre när jag är hos henne, jag känner mig som värsta glada människan. Kan ju delvis bero på att min flickvän är otrooligt snygg, man blir glad bara av att titta på henne. Ibland har man liksom väldigt tur.

Det är ju i alla fall skönt att kattskrällena blev så glada att se mig. De har legat hoprullade under min filt och kört sin spinnrock nästan hela kvällen och natten igår. Och Ellifiore har städat lägenheten så den glänser. Eller skulle ha gjort om inte mamma haft några dar på sig att stöka ner den igen.

Idag har jag och Ellifiore puffat för vårt Ellenprojekt, med stor framgång. 11 av 15 tjejer anmälde sitt intresse, och vi har tre klasser kvar att prata med! Det känns jättekul att äntligen få komma igång med nåt meningsfullt. Jag tror det kommer att blir riktigt bra.

Jag gör för tillfället ett försök till mental uppryckning, vilket har en hel del att göra med min lilla semester i Falun. Jag har sökt in till ett par sommarkurser, bland annat en kurs i kreativt skrivande. Jag känner att jag ska börja göra saker som jag vill göra och som jag tycker om att göra, för just nu känns hela mitt liv som ett enda stort fett måste. Så jag försöker hitta saker som känns lite roliga, och jag var ju ganska hyfsad på att skriva en gång i tiden. Jag hoppas att det finns kvar nånstans inne bland all bråte som fyller min hjärna.

Bilden: Visst är Lucas gullig? Hannas lilla dawg.