Och nu var det samma sak igen. Mamma har verkligen försökt allt och fått i honom mat och vatten med tvång men det blev inte bättre över huvud taget, bara sämre. Ingen av oss hade råd att ta honom till veterinären ytterligare en gång, mamma har redan betalat flera tusen kronor för alla möjliga test och mediciner som ändå inte hjälper. Och som mamma sa, för vems skull gör vi det egentligen? För vår egen skull, så är det ju. Kisse fick bara plågas, han var mager som ett litet kräk och orkade inte ens tvätta sig själv.
Lilla kisse han var så fin. Jag kommer ihåg när jag och mamma åkte till Piteå och valde ut honom. Han föddes upp av en Crazy Catlady som hade 18 katter i en tvårumslägenhet. Jag valde honom och döpte honom till Lucifer, och styvsyrran fick hans grårandiga brorsa och döpte honom till Curre. Det var 2001. Sen när jag flyttade hemifrån kändes det jättejobbigt att behöva lämna honom kvar hos mamma. Men jag ville inte ta honom från ett stort hus med stor trädgård där han får gå in och ut som han vill och regera kvarteret, till en enrumslägenhet. Så han har fått bo hos mamma och jag har saknat honom så mycket men jag hatar att åka hem så jag har hälsat på honom alldeles för sällan, vilket jag alltid kommer att ha dåligt samvete för. Det värsta jag vet är personer som skaffar djur och inte tar ansvar för dem, och så har jag gjort precis så själv, så känns det. Men han var i alla fall världens snällaste katt. Han skulle aldrig ha rivit ner saker, mördat toarullarna, grävt upp blommorna, ätit plast eller allt annat som Shane och Zero pysslar med dagligen.
Lusse var mest nöjd med att sola på gräsmattan, gosa, äta mat och försvara sitt revir. Men jag tror att vi gjorde rätt som lät honom få somna in, för det är inte rätt att behålla honom när han bara får plågas, det är bara själviskt. Men jag kommer sakna min älsklingskisse väldigt mycket. Han var mattes ögonsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar