Jag och katter alltså

För den som känner mig är det ingen nyhet att jag älskar katter. Jag har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Inga andra djur är mig lika kära som katter, men jag tycker väldigt mycket om andra sorters djur och vill att straffen för djurplågeri ska höjas avsevärt. Men jag skulle aldrig vilja jobba med djur, jag skulle helt enkelt inte palla. Jag HATAR alla dessa som skickar inbjudningar till olika anti-djurplågeri-grupper och liknande på fejjan. Jag stödjer absolut gruppernas syfte till hundratio procent, problemet är bara att man inte kan klicka på dem eller gå med. För då pluppar det regelbundet upp i news feed vidriga bilder på torterade hundvalpar och ihjälstampade kattungar och uppbrända kaniner och allt möjligt annat hemskt. Och såna bilder kan jag aldrig få ur huvudet, det går bara inte. Så numera ignorerar jag allt sånt och jag blockerar även de av mina vänner i min news feed som lägger upp länkar med bilder på plågade djur hela tiden. Säg bara var jag ska skriva på istället, och sluta ge mig mardrömmar.

När jag läste American Psycho så blev jag extremt illa berörd och började nog till och med grina. I den boken förekommer all möjlig sorts vidrigt övervåld mot människor, men jag tog extremt illa vid mig över scenen när en liten hund blev plågad, jag kan inte ens läsa om sånt i text utan bilder. Jag är totalt hyperkänslig när det gäller sånt där, jag vet inte exakt varför. Det är en helt annan sak med människor. Jag blir ofta väldigt rörd och berörd när jag får ta del av patienters berättelser om hur jobbigt, svårt och tungt de har det och hur dåligt de mår, men det leder till att jag funderar på hur personen skulle kunna må bättre och vad den personen behöver för hjälp och inte till att börjar grina eller slår händerna för öronen. Tur är väl det med tanke på vad jag ska jobba med.

Jag har egentligen inte särskilt många deal breakers som är huggna i sten, men att inte tycka om djur är definitivt en deal breaker, en sån människa skulle jag inte kunna vara ihop med. Och en sån skulle inte kunna vara ihop med mig, det kan jag nästan garantera. Jag är nämligen en sån som pratar med mina katter med bebisröst och ber Hanna att få prata med dem i telefonen när jag är borta från dem, och jag är en sån person som skulle kunna skicka hemmagjorda julkort på kattorna i tomtemössor med texten "God jul önskar Shane och Zero". Men det har ni säkert redan räknat ut?

Jag kom att tänka på ämnet eftersom jag inte kan låta bli att titta på sjukt gulliga kattunge-videor på youtube. Tänk att mina vildkatter har varit sådär små och oskyldiga...