I'm sick and tired of always being sick and tired...

Jag och Hanna är fortfarande sjuka, det börjar bli ganska tröttsamt. Imorgon ska vi i alla fall till vårdcentralen så Hanna får ut ett par inhalatorer med diverse dundermedel i. Kanske jag också kan ta ett par puffar av dem? Men jag tror vi är på bättringsvägen. Det skulle antagligen gå fortare om vi lät bli att pussas, bakterierna bara pendlar fram och tillbaka mellan oss. Men det är ju klart värt det. Imorse trodde jag att jag hade en enorm loska att harkla upp men det var bara mitt gomsegel som svullnat upp till tredubbel storlek. Sexigt, jag vet.

Vi gör inte mycket mer än ligger i soffan och har tvserie-marathon och hostar ikapp. Just nu avverkar vi bland annat Tre Kronor - nostalgi!

Ännu en måndag.

Idag är det måndag, och inte så överraskande har jag en betydligt bättre känsla än igår. Men jag gjorde vad jag kunde för att göra söndagen till en bra söndag. Hälsade på Ellifiore en snabbis, åt en Marabou Sensation Yoghurt Raspberry, köpte ett nytt sköljmedel som får mina nytvättade kläder att lukta mumma, pratade med min älskling... såna grejer. Och nu är det måndag. Jag har börjat min dag med kort prommis med hundarna, vädret är typiskt höstigt men jag tycker det är ganska mysigt. Det är i alla fall mysigt att få komma in igen!

Min frukost idag (jag äter frukost! Yay!) består av en pulverdietshake, en brustablett med massa vitaminer och mineraler, en actimel och ett äpple. Nu jävlar ska jag mota bort den här förkylningen!

Ikväll tänkte jag eventuellt se Girlfight med Michelle Rodriguez. Jag vet, ännu en boxningsfilm fast jag inte gillar boxning. Men Michelle Rodriguez, hon är het het het! Men innan dess måste jag komma på lite intervjufrågor. Jag får lägga in en bild som kan motivera mig att bli färdig. Oh I do like a dirrty girl...

Världens längsta dag

Vilken meningsfull dag. Mamma var snäll och kom hit med Max-mat till mig, men sen tvingade hon mig ut ändå för att hyra en film. "Det är bra med frisk luft. Om du inte har feber förstås". Väl ute kände jag mig äldre än Gandalf, jag liksom stapplade fram mellan ICA-hyllorna, helt skakis och svettig. När jag kom hem konstaterade mamma "du är väldigt blek, du har nog feber. Då ska man inte gå ut". Tack tack mamma, det var vänligt. Det är verkligen så förbannat varmt här, men själva jag är lätt kallsvettig. Inte en rad har jag skrivit på min utredning heller. Jag har använt dagen till att vandra fram och tillbaka mellan soffa, sängen och datorn, och jag har pushat upp besöksstatistiken flera hundra snäpp för alla mina nära och käras bloggar (snälla någon uppdatera, jag klarar inte mer!) men jag kan inte distrahera mig mer än några minuter i taget på grund av rotmoset i hjärnan... Jag vet inte ens vad jag ska skriva om utom svett och det gör ju ingen gladare... Jag tycker folk ska sluta upp med sina uppfyllda, spännande, fascinerande, meningsfulla liv och gå hem och blogga så jag har nåt att läsa. Come on people, help a friend in need.

Knäck i kolan

Jag väljer verkligen mina tillfällen med omsorg. Jag har sovit och sovit och jag känner mig ändå helt slut. Jag svettas som en julskinka, jag har lock i öronen, jag kan inte andas genom näsan och när jag försöker prata låter det mest som "blööarrghh". Jag har bara fått i mig en kopp te idag, ska försöka äta lite fil så jag orkar skriva på den satans utredningen. Det känns som att hela huvudet är fullt med snor, och när jag äter nåt som måste tuggas vill det inte riktigt åka ner genom halsen. Jag brukar aldrig bli förkyld på det här sättet, vanligtvis brukar jag bli jättehes och snorig men bota det med lite nässpray och halstabletter men nu känner jag mig helt...klen. Om det är så här killar brukar känna när de är förkylda är det inte så konstigt att de anses ynkliga. Jag känner mig ynklig. Synd att min bärbara dator inte gör skäl för namnet, annars hade jag kanske kunnat skriva i sängen eller i soffan.

Jag kanske kan vänta bara lite till innan jag börjar skriva. Kanske mamma vill köpa lite glass till mig?

Burn baby burn

Igår sov jag en stund när jag kom hem från jobbet. När jag somnade var jag som vanligt, när jag vaknade var halsen som ett sandpapper och näsan helt igentäppt. Idag är näsan något bättre men det gör fortfarande förbannat ont i halsen. Jag vill inte bli förkyld! Jag har inte tid!

Mamma bjöd mig på lunch på Travrestaurangen idag. Det kan jag verkligen rekommendera! Lunchbuffé kostar 75 kronor och på fredagar är det alltid otroligt bra. Det fanns marinerad fläskfilé, chilimarinerad kycklingfilé, rostbiff, kycklingklubbor, revbensspjäll, potatis, potatisgratäng, fyra sorters såser, kallskuret, ett jättestort salladsbord, tre sorters mjukt pinfärskt bröd och en hel massa annat som inte ens rymdes på min tallrik, och till efterrätt chokladpudding med grädde. Jag åt så mycket att jag har mått mycket mycket illa hela dagen, men nu börjar det släppa något.

Mamma hjälpte mig att avmaska katterna idag, det kändes skönt att få det gjort i alla fall. Inte så lätt när de har sjutusen klor. Jag har inte fått gjort min personalsociala utredning men vad fan. Två dar är ju massor med tid.

Den tiden på året

Nu är jag jävligt less på att vara förkyld. Jag trodde det höll på att gå över, men egentligen var det bara en uppladdning för den verkliga plågan. Jag låter som en pipleksak när jag vaknar på morgonen för att halsen är alldeles igenslemmad och svullen. Plus att jag får för mig att jag måste "unna mig" saker hela tiden. Så pass ofta faktiskt att själva begreppet "unna" blir helt missbildat. För övrigt är Strepsils Jordgubb både äckliga och dyra, jag unnade mig dem istället för vanliga hederliga Vicks, men tji fick jag. Men det var faktiskt inte mitt fel, det är de där jäkla apoteks-kvinnorna som är så PÅ så fort man kommer in genom dörren. Man blir helt svettig av deras hjälpsamhet och vill bara rycka åt sig en bröstpump och lite analkräm i farten så att de ska vara TYSTA och sluta försöka HJÄLPA TILL hela jäkla tiden.

Typisk Apoteks-konversation.
Apotekskvinna med mjuk smoothie-röst: Heeej, kan jag hjälpa dig med nåt?
Jag med rosslande Whiskeyröst: Näe tack jag kollar bara. *sneglar mot förkylningshyllan*
A-K: Jaha är du lite förkyld? Ja då har vi ju...*räknar upp ungefär allt som finns på hyllan*
Jag: Eh ja det låter ju jättebra, jag vet inte riktigt...
A-K: Om du provar den eller den eller kanske den här, den är ju jättebra mot ditt och datt...
Jag: *sliter åt mig Strepsils* Ja tack tack så jättemycket för hjälpen, nu blir jag pigg som en lärka, frisk som en nörkärna, tack tack och hejdå!
*halvspringer mot utgången*
A-K: *följer efter och sätter sig i kassan* Ja annars så har vi ju den här också, eller kanske den, och det här kan vara ett bra komplement...
Jag: Tack tack tack men nej tack det blir så bra så här och neeeej jag vill inte ha det förbannade kvittot!

Är det bara jag som är konstig? Jag avskyr när expediter vill hjälpa mig när jag ska köpa nånting. Det räcker inte med att räkna upp alla alternativ som jag faktiskt kan läsa själv, de måste dessutom stå kvar och LE VÄNLIGT när jag försöker få min veliga hjärna att bestämma sig för nåt. Det finns ingenting som gör mig mer stressad än folk som ler vänligt. Förutom apoteks-kvinnor som lyckas få in ordet "saliv" så många gånger i en konversation så man undrar om hon får en liten slant för varje gång hon nämner det.

Nu ska jag sluta noja och krypa ner i soffan igen. Kanske unna mig en liten muffin?