Jag hade tänkt fylla det här inlägget med skryt om min fina flickvän. Bra va? Och tycker du inte att det är bra så finns det massor med bittra bloggar du kan surfa in på istället, I'm writing about my lovely! Hon åkte nämligen hem idag och det är så jävla jobbigt. Man kanske tror att man härdas allt eftersom, men det är fan tvärtom. Det blir mer och mer jobbigt att säga hej då varje gång, som att man sliter av en del av sig själv och måste klara sig utan den fast det känns som att man egentligen inte borde kunna det...men det går väl, på nåt sätt. Jag jobbade första riktiga dagen på mitt nya jobb idag och därför var vi tvungna att säga hejdå redan imorse vilket kändes förjävligt. Och ännu värre kändes det att komma hem till en tom lägenhet. Min sötis hade diskat och fixat så fint här, och på köksbänken stod en bukett rosor med ett jättefint kort. Och inte nog med det; när jag var på intro bakade hon drömmar och chocolate chip cookies, och det absolut största av allt...hon programmerade om mina tv-kanaler! Efter fyra år befinner sig alla tv-kanaler på rätt ställe! Min tjej är världsbäst helt enkelt, hon är så go och gullig och omtänksam. Jag får snart gå och lägga mig och krama kissekatterna som tröst, så orkar jag dessutom upp till jobbet imorgon. Jag hade nästan glömt hur jobbigt det är med distansförhållande, it sucks some serious ass! All tid och energi går åt till att vänta, längta, sakna, stå ut, räkna ner...och sen när man till slut ses är det så jävla värt det, men varför måste tiden gå så fort??
Det är bara fortsätta köra full fart: jobb, plugg, träning, fördriva tiden på alla sätt som går. Men jag önskar att Sverige inte var så jävla avlångt...är det för mycket begärt? Du vet att du betyder mest för mig hjärtat. Vi fixar det tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar