I'm such a newbie

Idag har jag gått på intro än en gång, börjar på ny avdelning på måndag. Tror inte jag kommer trivas lika bra, det var fruktansvärt långa timmar. Under månaden jag varit på andra avdelningen har två gått bort och en är väldigt dålig nu. Många kan bli oprovocerat aggressiva och ibland också våldsamma. Inte kul. Det gör inget om arbetet är fysiskt tungt, så länge människorna jag hjälper VILL bli hjälpta! Men det är det inte alla som vill.

Idag blev jag till exempel karate-kickad rätt i bröstkorgen. Jag är tacksam för 2 saker: 1. jag är praktiskt välvadderad och blev inte skadad. 2. Tanten är 86 år och benstyrkan är därefter. Men ändå. Saknar redan "min" avdelning där man får höra "tack så mycket lilla vän" hur många gånger som helst per dag. Det gör en jävla skillnad. Men jag ska inte bli bitter, nu jobbar jag bara 75% som sagt.

Träffade en kvinna på första avdelningen som snabbast, hon var ganska sval, inte otrevlig men inte särskilt trevlig. Jag har inte jobbat nåt med henne. Hon var minsann betydligt trevligare på fyllan kan jag säga. Jäkla 40-plussare och deras karatefyllor, de får oss 20-nåntings att se ut som tama små nykterister! Jeezez.

Nu ska jag äta mat med god dressing och sen chips och smulpaj. Detta är tyvärr bara en fantasi eftersom mamma varit här när jag jobbat och käkat upp allt. Hon lämnade dock salladen. Men det ska jävligt mycket till innan jag kryper ner i soffan smaskandes på en ruccola (ett ruccola?).

Såg första avsnittet av Scrubs idag, vilket inspirerade till rubriken. Ah, vilken nostalgi. I'm also such a newbie. Men jag gömmer mig inte i garderoben när nån behöver hjälp i alla fall! Än så länge.

Dagens pensionärs-citat:
- Du är så förbannat envis ditt arma svin! *följt av karate-kick mot mina boobs*