Ja visst får du det men nu menade jag filmen. Håller på att kolla på "Krama Mig", en "beskrivande och ömsint" film om en tjej som försöker "hitta sig själv". O-oh tänker ni, och jag med. Filmer med såna beskrivningar brukar vara helt jävla outhärdliga, särskilt om de är svenska. Men den är faktiskt helt okej, inte så speciell men den går att se. När jag var yngre hatade jag svenska filmer eftersom jag tyckte de var lågbudget, pinsamma och onaturliga. Jag totalvägrade kolla på dem, utom Astrid Lindgren-filmer och såna klassiska mästerverk. Men på senare tid har jag blivit en total sucker för svenska filmer, typ Masjävlar, Tomten är far till alla barnen, Fjorton suger, Fucking Åmål...men jag bannlyser fortfarande vissa vidrigheter som Såsom i himmelen och Underbara älskade. Jag är ju ingen masochist. Mikael Nyqvist borde bli bannlyst från att vara med i filmer med romantik, han borde ENDAST få spela skurk och maffiaboss och ALDRIG få hångla med nån på film för han är ganska obehaglig. Punkt slut.
Mina svenska favvo-skådisar: Peter Stormare, Peter Haber, Stina Rautelin(okej hon kanske är finsk men hon är faktiskt med i typ varenda Beckfilm sådeså), Josefin Neldén.
Min utländska favvo-skådisar: Kate Moenning, Johnny Depp, Nicole Kidman, Audrey Tautou, Steve Buscemi.
Jag tycker fortfarande svenska filmer är jävligt lågbudget, pinsamma och ofta onaturliga. Frostbiten någon? Men det känns så himla härligt svenskt och mysigt på nåt sätt. Som en noppig stickad tröja med en älg på. Sån är svensk film. Den är inte vacker men den värmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar