Ett år idag.

Ett år sedan idag. Ett år minus en dag sen jag fick mitt livs värsta telefonsamtal på min andra introdag. Det är så fruktansvärt skarpt. Jag minns hur jag och Hanna faktiskt somnade i telefon natten till den 20e. Innan dess hade jag ringt Minna eftersom jag ville ha hjälp att göra ett armband till Hanna. Mobilen var avslagen. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Jag skickade ett av våra vanliga flum-sms. "Var håller du hus din gamla tax?" Sen somnade jag som sagt i telefonen. Därför ringde inte alarmet, mina jobbarkompisar fick inte tag på mig, jag kom två timmar för sent och jag minns att jag tänkte: "det här kommer bli en jävla skitdag." Hade ingen aning om hur rätt jag hade...

Hade ett missat samtal från Minnas pappa, det stod bara "Twinny" i displayen och jag blev irriterad eftersom jag trodde hon ringde fast hon visste jag var på jobbet. Sen ringde hennes pappa direkt till avdelningen strax före tio på morgonen. Jag tog samtalet inne på kontoret. "Hej det är Dan. Minna...är död." Sen hörde jag inget mer, nåt om ett badkar och nåt annat, men jag tänkte bara "nej nej nej nej". Jag började gråta och skaka i hela kroppen, jag vacklade ut från kontoret och förklarade för mina något chockade jobbarkompisar att jag var tvungen att åka hem för att min bästa vän var död. Sen ringde jag mamma som hämtade mig, och vi åkte direkt till Minnas pappa. Jag erbjöd mig att ringa till våra gemensamma vänner. Jag vet inte varför egentligen, jag bara gjorde det utan att tänka. Jag ringde en efter en, och alla lät så ovanligt glada när de svarade, det var som knivar i hjärtat, jag ville bara lägga på igen. "Oj vad roligt att hon ringer, det händer ju inte alltför ofta!" typ, alla vet att jag har telefon-allergi. Jag kommer ihåg vad alla sa, om de grät, när de grät, vad jag sa, det är så glasklart som om jag gjorde det imorse. När jag ringde Will skrattade jag och grät samtidigt, hade hunnit bli halvt hysterisk.

Sen träffades vi hos Ohana och drack så mycket vi kunde från vindunken men blev knappt ens fulla. Pratade och skrattade och nästan-grät och gjorde allt utom att fatta vad som faktiskt hänt. I alla fall jag. Varför skriver jag det här? Det vet ju ändå alla som räknas, på ett ungefär. Varför ägnar jag ettårsdagen till att skriva ett fucking jävla protokoll? För jag vet inte vad jag ska skriva, men jag måste skriva. Har inte ens tänkt så mycket på det idag som jag trodde. Det gjorde jag inatt däremot. Somnade vid halv fyra och hann vakna tre gånger helt svettblött och med hjärtklappning innan alarmet äntligen ringde kvart i sex så jag fick stiga upp och slippa pinan.

Ett år, vart kommer man på ett år? Har nån gått vidare, räck upp en hand. Jag går inte vidare, jag bara går och går, så känns det. Vem är det som går och går och slutligen går in i dörren? Jag kanske, fan vet. Allt jag känner är för stort och för mycket, alla ord blir klyschor. Jag älskar dig, jag saknar dig, jag klarar mig inte utan dig, förlåt mig, kom tillbaka. Det är ju vad man alltid säger. Men det är vad jag skulle säga om jag kunde. Varför är man så jävla dum och dålig och rädd och feg? För jävla feg och dum för att ens en enda gång säga: "du får inte göra såhär för vi älskar dig och vi orkar inte utan dig för vi behöver dig här och du är så jävla viktig för oss och du måste alltid finnas kvar, och jag finns alltid här för dig vad det än gäller." Om vi nu är så jävla bra människor och vänner varför försökte vi inte mer? Varför försökte vi inte alls? Man kanske inte kan rädda nån men fan ta oss för att vi inte ens försökte. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det och det borde jag inte göra heller för jag har ju tydligen inte lärt mig ett skit av det heller. Inte ett skit på ett helt år. Utom att saker och ting verkligen inte är som på tv, och att livet är det som pågår medan man pysslar med annat.

Och nu ska jag trampa ut alla de här tankarna på spinningcykeln och sen kanske jag inte kommer orka cykla till graven och det kan faktiskt tänkas att jag är så fucking jävla dålig, men jag vet inte än. Och nu måste jag bekänna nånting också. Förra gången jag var till graven vände jag om tvärt utan att ens gå fram eftersom hennes mammas familj var där och jag orkade inte hälsa eller vara trevlig utan jag ville vara där ensam. Är det dåligt? Jag vet inte. Det gör detsamma nu.

Längtar så till jobbet imorgon. Älskar att jobba. Har anmält mig till vik-jouren i helgen, det skulle inte göra nåt om jag så fick gå långpass och jobba 10 dar på raken. Jo, det skulle det. Men ändå.

Grattis till Per och Erika som gifter sig imorgon. Hoppas de kan glädja sig och inte vara alltför ledsna. Och glad midsommar, om jag glömmer skriva det senare. Besök gärna minnessidan och skriv en rad, adressen står ju här till höger.

Det kallas himlen och jag
har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över
himlen
så önskar jag att du var här
Du var så poetisk
och nu går du i en annan värld
Och jag kan bara säga

Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå

Vi var så unga och vi kunde inte säga stopp
Fast världen föll som ett korthus
när vi försökte klättra opp
Och vi fick aldrig säga hur vi älskade
varandra
som bara vänner gör

Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå...