Sad but true.

Fuckin' Faboulous and Fancy!

Ikväll har jag haft fredagsmys med Ellifiore och Chessy i Luleå. Vi åt smarrig mat och sen fixade Jessy våra naglar. Senast jag hade fixade naglar var jag typ 18 år, och de var sjuukt långa. Jag kunde inte trycka på knappar, sms:a eller nånting annat praktiskt över huvud taget. Den här gången blev de betydligt kortare, för som kloka Elli påpekade: "Lesbiska kan inte ha långa naglar!" Det håller jag med om. MEN. Jag har hört flera flator som kaxigt säger: "Jag har långa naglar och det går skitbra!" Okej, ärligt...hur fan gör ni? Jag är verkligen nyfiken. Så här kommer ett par bilder på underverket. Kamerablixten busar lite med färgerna men de är i min favoritfärg petrol green/mörk turkos, blandat med lite guld. Min femmighet har stigit och min förmåga att skriva sms har sjunkit men allt som allt: I feel fancy!


Lite bildbevis på när jag kramar om min käraste ägodel, min dildo...nej förlåt, det var visst min plattång!


I told you so...

Suck on this, Frank!

Frank är ju ett ganska patetiskt får egentligen, eller hur? Han kan inte ens uttala "telepriskollen" ordentligt. Kolla istället in de här fåren. De är riktigt hardcore! Som jag skrivit tidigare så orkar jag sällan ens kolla på youtube-klipp, men jag lovar att det här är värt det. Jag har aldrig sett nåt liknande. Det är så jävla grymt! Eller snarare: så jävla bääääähd ass!

Where is my sarcasm sign when I need it?

Det upphör aldrig att förundra mig hur människor kan vara så känsliga, så kinkiga, så lättstötta, så lättkränkta. Det är som att vissa missförstår skämt och ironi med flit bara så att de ska kunna känna sig lite lagom kränkta och sen få nöjet att gnälla om det. Det sker alltsom oftast på både Gayness och Gaymode och jag blir så trött. Jag tror jag ska börja bifoga en varningstext till mina skämt och ironiseringar. VARNING: SKÄMT PÅ VÄG! Så att alla känsliga personer kan titta bort och fort som fan dölja mina inlägg så de slipper få skavsår på sina små själar. Och förlåt nu kära snälla allihopa som läser min blogg, nu har jag säkert kränkt en hel bunt av er av bara farten. Kan ni någonsin förlåta mig?

Så här har jag det hemma

Ikväll har jag myskväll med alla djuren. Jag har bäddat ner mig med chips och godis och tittar på årets julkalender, som faktiskt verkar vara ganska bra. Imorgon är det luciadagen, vilket händelsevis är dagen då jag tog mitt körkort. Jag hade faktiskt tänkt pallra mig iväg och se ett riktigt luciatåg. Jag tycker de är så fina, men jag undrar verkligen: varför måste de ske så satans tidigt på morgonen? Jag menar, det är vinter. Det är mörkt dygnet runt ändå. Låt lussan få sovmorgon! Hur som helst, för den som undrar så ser det ut ungefär så här hemma hos mig! Man ser tydligt att det är jag, Zero, Shane och Dizel!



You see my point?

Nuuu...nu är det bara fitta i världen!

Det här klippet är så underbart att jag måste dela med mig av det! Nour El-Refai - vilken kvinna! Det handlar om att slicka fitta och jag skrattade så högt att katterna kollade konstigt på mig. Det är bara ca sju minuter av ditt liv...fast snarare 21 för min del eftersom jag såg om klippet tre gånger!

Nattaprat

Som sagt - mindre snack och mer verkstad. Jag känner mig så sprallig ikväll att jag inte ens kan sova! Snön vräker ner ute, och det är så mysigt. Kattfan snodde min lussebulle och stack in under badkaret med den. Det känns som att jag har världens mest massiva koncentrationssvårigheter, så fort jag sätter igång med nåt så övergår jag till nåt annat. Men det är okej. Det är faktiskt helt okej.

It's a Boy Girl Thing

Jag ska avbryta alla djupa funderingar med ett litet filmtips. Det var meningen att jag och mamma skulle ta en ridtur imorse i en härligt vacker och snötäckt skog, men då hade inte mammas stackars pålle snöskor så det blev inget av med det. Hästar - väldigt high maintenance om jag får säga det. Men i alla fall så blev det att jag kollade på film istället.

It's a Boy Girl Thing är en komedi som handlar om Nell, typisk pluggis, som inte har nåt bättre för sig än att recitera Shakespeare på sitt flickrum hela dagen lång. Hon har en ärkefiende, Woody, som inte har nåt bättre för sig än att göra livet surt för Nell, dricka bärs och hångla upp sin cheerleader-flickvän. Genom gudomligt ingripande byter Nell och Woody kropp med varandra och måste därigenom leva varandras liv (ungefär som i filmen The Hot Chick, alltså). Och eftersom filmen är en ganska ordinär, lättmsält och förutsägbar liten historia så är det knappast nån spoiler att säga att Nells och Woodys hatkänslor för varann byts ut mot helt andra känslor...

Den här filmen var precis som man kan förvänta sig, på både gott och ont. Den har sina roliga stunder när den skämtar med maskulina och feminina stereotyper. Det finns en hel del grejer i filmen jag stör mig på däremot. Till exempel: hur kommer det sig att pluggisen (Samaire Armstrong i det här fallet) som ska föreställa oattraktiv, oftast är jävligt snygg? Tänk vad intressant det vore om den "fula" bruden faktiskt kunde vara lite ful nån gång, det skulle jag gilla. Och Woody, som ska föreställa skolans snyggaste kille, är ju däremot riktigt ful.

I en scen så klagar Nell över sitt nya problem, nämligen hennes morgonstånd, hon har flaggan i topp varje morgon och vill veta hur hon ska bli av med den. Men nej hon kan absolut inte tänka sig att helt enkelt runka ner den, usch usch. Men hallå? Om jag hade en killkropp för en vecka så skulle jag runka non-stop! Om jag inte hade så tur att jag var jävligt het, då skulle jag ligga med så många tjejer som jag bara hann! Och runka järnet däremellan. Allvarligt, skulle inte ni det?

Jag skulle gärna ha velat se den här filmen VÅGA lite mer. Till exempel om Woody (i Nells kropp) hade haft sex med en av de andra killarna på skolan, eller om Woody och Nell hade haft sex när de var i varandras kroppar...om storyn hade gått djupare och vågat lite mer hade den kunnat nosa lite mer på området transfrågor, och kanske väckt lite tankar och funderingar hos tittaren...men nej, det gjorde den inte. Allting höll sig väldigt ytligt, anständigt och lagom. Däremot var den en helt okej film att kolla på en slö torsdagsförmiddag. Plus att Samaire Armstrong inte är ett dugg ful, hon är faktiskt jävligt het och lite ögongodis är ju inte fel! Så filmen får två och en halväten lussebulle av fem möjliga.

I'll get by with a little help from my friends.

En person som betyder väldigt mycket för mig sa en gång att jag är "en sån som klarar mig". Han sa det inte till mig utan om mig, och jag har tänkt på det ganska många gånger. Bara den enkla meningen har varit en tröst för mig många gånger, jag hämtar styrka ur den. Egentligen hämtar jag styrka ur mig själv. För jag är en sån som klarar mig. Inte ensam, absolut inte. Jag har en hel massa kärlek i mitt liv. Från min familj, från mina djur, från mina vänner inhämtar jag massor av kärlek som lyfter mig när jag känner att jag inte orkar hålla mig uppe längre. Jag är en stark person, och jag har fyllt på min to do-list så den är flera mil lång, med saker som jag av olika skäl har skjutit upp och inte tagit tag i, eller inte vågat göra. Det är dags nu, och jag har redan börjat.

Jag vet inte när the botten is nådd, förhoppningsvis har jag redan nått den men man vet aldrig. Jag känner i alla fall att jag varit nere i det svartaste svarta, jag har uppfyllt alla klyschor som finns, jag har känt att jag haft absolut noll och ingen värdighet kvar, jag har känt det som att jag inte ens tagit mig upp ur sängen eftersom ångesttyngden på min bröstkorg har varit så stor, att jag inte ens vågat gå ut eftersom jag när som helst kunde börja storgråta...

Men nu känner jag inte så. Och ja, det känns mycket bättre nu när Hanna har flyttat. Hon har inte gjort någon hemlighet av att hon känner så, och det tänker inte jag heller göra. För det har varit mer än uppenbart att hon har varit glad och jag har varit ledsen, och det har känts som att få en kniv omvriden i magen varje dag. Och nu är den utdragen. Och med det så medföljer en massa slafs och slagg som jag har undertryckt, men mest av allt så känns det som en lättnad.

Det är förresten lustigt att de allra flesta, både de som själva är i ett förhållande och de som är singlar, har sagt någon version av att "nu har du chansen att utveckla dig själv/ha the time of your life/göra precis vad du vill!" De får det att låta som att ett förhållande är ett slags frivilligt fängelse där man låser in sig själv och slänger bort nyckeln, vilket är lite lustigt. Men jag känner ju själv att jag gör redan saker som jag länge sagt att jag vill och ska göra men aldrig gjort. För mest av allt är jag så otroligt less på tomma ord, mycket snack och liten verkstad, och avsaknad av driv och passion. Från min sida är det nu betydligt färre ord och en fet jävla verkstad som gäller. Det lär visa sig vad det innebär så småningom.

Nu blev det här en hel liten uppsats, men det behövs ibland. Måste bara tillägna den här låten till mina fina vänner. Jag vet att jag är kass på att höra av mig, särskilt när jag mår lite sisådär. Men det är ännu en punkt på min to do-list som jag tänker jobba på!