Jag vet i alla fall EN sak om Uganda.

Jag har precis sträckläst Elaine Bergqvists "Härskarteknik", den var enormt bra och jag kommer skriva om den fler gånger. Men ett av de mest tänkvärda kapitlen i boken handlade om våra fördomar. Alla har ju fördomar och de flesta vet om att de har dem, men vi är ändå så himla sugna på att stoppa in människor i fack och generalisera om dem. Det är ju så skönt att slippa tänka!

Elaine Bergqvist skriver i sin bok:
Du kan säkert säga tusen saker om Sverige. Hur mycket kan du säga om Uganda? Om det är mindre än tio saker så råder jag dig att vara försiktig med att värdera landet eller folket därifrån. Detsamma gäller andra kulturer, länder och sexuella läggningar. Kan du säga mindre än tio saker om något som tillhör dessa tre kategorier så håll tyst om dem. Risken är stor att du kommer att uppfattas och värderas som fördomsfull.

Det är så jävla bra skrivet! Jag satt och funderade en stund. Kan jag säga tio saker om Uganda? Om transsexuella? Om män? Om gamla människor? Alltså tio saker jag vet, inte tio pantade fördomar jag för vidare. Jag tror faktiskt inte det. Istället för att uttala sig och riskera att bli dumförklarad, så kan man ju faktiskt fråga. Fråga på ett välmenande och respektfullt sätt, inte så att du gör personen förbannad. Jag ska försöka tänka ut tio saker jag definitivt vet om någonting, sen ska jag återkomma!

Varför jag skriver om just det här är för att idag, den 17e november, har utsetts till bönedag för Ugandas homosexuella. Så tyvärr vet jag någonting om just Uganda, men jag önskar att jag slapp veta. I Ungandas parlament behandlar man just nu "Anti Homosexuality Bill 2009". I korthet innebär den, om den går igenom, att homo- och bisexuella handlingar bestraffas med livstids fängelse eller dödsstraff. Den som inte rapporterar misstänkta homosexuella till myndigheterna får betala motsvarande 18 000 kronor i böter. Även om det gäller ens eget barn. Den som låter en homosexuell bo i sitt hus kan dömas till sju års fängelse. Straffet för homosexualitet i Uganda just nu är "bara" sju års fängelse.

Det här ska alltså föreställa 2000-talet. Det är så jävla tragiskt så det finns inte ord. Jag hoppas världens regeringar fördömer det här lagförslaget och jag beundrar verkligen de personer som orkar fortsätta jobba för jämställdheten och mänskliga rättigheterna i Uganda och andra länder med liknande lagstiftning. I dagsläget är homosexuella handlingar helt eller delvis förbjudna i över 90 länder.

Så även om du inte är troende, be en bön för Ugandas HBT-personer ikväll, för det lär de behöva.

Läs mer om lagförslaget HÄR.

Gå med i facebook-gruppen mot lagförslaget och visa ditt stöd HÄR.

Alla pratar om mina bröst alltid

Enligt Ellifiore i alla fall. Mycket tänkvärda ord, liksom Jojos: "Åh vad jag är fuktig!" tätt följt av "Jag vill ha kuk!" och "Nu ska jag gå och bajsa!"

De fyra dagarna har i stort sett varit fokuserade kring gnäll, bajs, skavsår, hunger och kåthet. I blandad ordning. När jag tänker tillbaka på Priden så känner jag det som ett varmt lurvigt ludd kring hjärtat, trots att det just då kändes som att vi hade ett jävla oflyt.

Torsdagen var ganska lugn och skön, vi åt på Donken, köpte sprit och softade på vårt vandrarhem i Gamla Stan. På kvällen åt vi på en inhemsk restaurang med betoning på hemsk. Det underliga är att vi faktiskt kom tillbaka dit två gånger till! Kan bero på att när vi väl började leta efter matställe var vi alltid bakis, irriterade, gråtfärdiga, utsvultna, dödströtta och hade grymma smärtor i fötterna. Den läxan lärde vi oss aldrig tyvärr.

På fredagen blev vi bjudna på jättegod lyxig lunch på hotell Sheraton, de hade övervakningskameror i matsalen och kod till toaletten. Godaste maten på hela veckan och trevligt sällskap också. På kvällen blev vi packade och vinglade iväg på klubb där vi dansade som galna på ett dansgolv utan luft. Det kändes som att andas in ren svett, underbart! Ellifiore och Jojo slängde paltorna, jag var lite mer pryd. Skäms på mig. När vi satt på tunnelbanan kom en artig ung man fram och frågade "inte ska ni väl redan åka hem?" varpå Ellifiore lika artigt svarade: "SKA JAG SPY PÅ DIG ELLER SKA DU LÅTA MIG ÅKA HEM OCH SOVA FÖR FAN?!" Den unge mannen avlägsnade sig hastigt.

Vi försökte ta oss in i Pride Park på fredagen, tyvärr hann 15 000 personer före så vi fick sitta i gräset en stund och sen gå hem. På lördagen var vi kollektivt bakis, kom igång alldeles för sent, svor och bråkade med våra Sailor Moon-dräkter och slank in i paraden vid Skeppsbron. Vart i paraden vi gick har jag ingen aning om. Före en vit häst och en brandbil. Typ.

Äntligen förstår jag hur kändisar känner sig. Jag log och vinkade frenetiskt á la Drottning Silvia tills vi kom fram till parken, halvdränkta och med olidligt ont i fötterna, men jag fick världens kick av det. Vi fick också vårt första trogna fan!Sen gick vi en sväng i parken men jag längtade mest efter att få gå hem, strippa och sova i ett dygn. Uppmärksamheten fortsatte på tunnelbanan vilket inte kändes lika roligt. Paraden och parken är som en fristad, en egen liten kärleksbubbla, men så fort man kommer därifrån vill man bara peka fingret och börja svinga telefoner åt alla jävla människor som glor. Det är också en märklig känsla att möta ett leende ansikte och en kamera och hurrarop på sin högra sida, för att sen titta åt vänster och möta blicken hos en av de relativt få nazister som tittade på paraden, och verkligen känna hatet som laserstrålar mot en, och veta att om han hade en k-pist så skulle han med glädje meja ner oss alla på grund av vår kärlek. Mäktigt och märkligt.

På kvällen var det fest på Gina. Jag var så jävla taggad! Tyvärr. Efter att ha stått i kön och trängts i ca en timme utan att ha kommit ett dugg närmare ingången klarade Ellifiore inte av nåt mer så vi åkte hem. Trots förköp. Kan inte komma ihåg att jag nånsin blivit så grymt besviken, jag orkade inte ens gnälla. Men på nåt sjukt sätt så var jag lite glad också. Inte just då, men när jag stod i den uppretade brudmassan så trivdes jag som fisken i vattnet, kan man säga. Jag tryckte tillbaka klaustrofobin och panikkänslorna och lutade mig tillbaka (vilket var enkelt eftersom jag helt enkelt satt fast mellan x antal tjejer) och njöt av att vara omringad av flator på alla sidor med min heta flickvän framför mig. Fast jag njöt väl inte så mycket att det var värt 150 spänn plus taxi-kostnader. Men ändå. Jag är helt svältfödd på homosar, det är fanimej sorgligt.

Söndagen blev ganska oinspirerad och låg först, men jag och Snyggingen fikade med trevligt folk i Kungsträdgården vilket var ett bra slut på helgen.

Notes to self:
- Veckopass var totalt onödigt. Plus att mitt satt så löst så jag lätt hade kunnat dela det med nån, det nästan gled av handen hela tiden.
- Alla ställen vi åt på hade äcklig och skitdyr mat. Nästa gång behöver man en guide till var man kan få ett vettigt mål mat utan att bli ruinerad.
- You snooze you loose. Bakfylla är ingen ursäkt för att kravla sig ur sängen vid ett när man är på semester. Och ska man gå på nån klubb måste man ut tönt-tidigt för att ha en chans att komma in.
- Planering planering planering. Har i efterhand upptäckt en massa föreläsningar och andra happenings jag totalt missat för att jag varit helt clueless. Skylla mig själv alltså. Bakläxa!
- En grupp som ska leva i symbios i x antal dar måste innehålla minst en bestämd och målmedveten individ, typ Ohana. Nån som kan peka med hela handen och fatta svåra besluten ibland.

Sammanfattningsvis. Min Pride-oskuld är förlorad och det kan ju vara lite knivigt men jag tror att det kommer att bli skönare och skönare för varje gång. Jag har också stenkoll på mina kära vänners bajs, mens och kukvanor, vilket är ett tecken på att vi är nära vänner. Kanske. Och nu har jag lite kramp i mina pekfingrar så jag ska sluta valsa en stund, krypa ner i soffan och kika på So You Think You Can Dance.

Kram på er. Jag har fått massa kramar i helgen, jippi! Är ganska kramig av mig, typ monchichi. Mjuklurvig och brunögd sisådär. Och övertrött. Äh.

Bild: Första gången ever i min blogg! Bild på Sailor-hjältinnorna i paraden! Halvdränkta små kissekatter är vi! Men snygga! Det fick vi faktiskt höra.

Homo sweet homo!

Nu är jag hemma efter fyra dagars Pride-firande. De mest hektiska intensiva dagarna jag kan komma ihåg, jag känner att jag behöver lite semester nu!

Jag ska skriva lite mer om vad vi faktiskt gjorde och så vidare, men jag ska börja med ett litet manifest.

Det underbaraste var såklart att få återse min älskling! Lika underbar och vacker som alltid, jag blir nykär varje gång! Fyra dagar är så lite efter två och en halv månad isär. Var i hemlighet lite småsugen på att skita i allt annat och låsa in mig med henne på rummet alla fyra dagar, men jag höll mig i kragen som en snäll flicka (hehe). Fick i alla fall vara med henne på hennes födelsedag! Grattis älskling, du är min jävla flatmus och jag älskar dig mer än allt annat! Alltid!

Det jag mest av allt kommer att spara i hjärtat från min första Pride-festival är hur jävla skönt det är att ha fyra dagar då man kan få känna sig alldeles normal och som alla andra!

Alla heteron som gnäller sin vanliga jävla ramsa "varför ska niii ha en festival, viii har ju inte nån festival för att fira att vi är hetero, buhu!" kan ju bara ta och hålla käften. De ser bara läderbögar och butchflator och magnifika transor i skyhöga klackar som partar i paraden, och de missar totalt hela budskapet och meningen med hela Priden: att få vara som man är och ändå vara som alla andra! Är man hetero behöver man aldrig ursäkta sig, aldrig förklara sig, inte kämpa för rättigheter som borde vara självklara, aldrig vara rädd att bli utsatt för hot och våld, av det enkla skälet att man älskar den man älskar och knullar den man knullar.

Heteron tycks tro att dessa läderbögar och glammiga transor, precis som helt vanliga bin, flator och bögar, trollas fram ur en hatt en vecka per år och annars existerar i en annan dimension långt åt helvete från deras värld, utan att inse att det finns människor som undertrycker, tonar ner och döljer sin personlighet, stil och kärlek 358 dar om året för att äntligen kunna få känna sig som en normal människa bland likasinnade en ynklig vecka om året. Ska vi byta? Nej, jag skulle inte tro det.

När alla bolagsstyrelser består av 20% stolta bögar, 20% stolta flator, 20% stolta bin, 20% stolta transpersoner och 20% vettskrämda heteron så kan vi skrota Pride-festivalen, för då har den uppfyllt sitt syfte. Till dess ska vi med största nöje trycka ner vår onormala provocerande kärlek långt ner i halsen på alla förstoppade avundssjuka homofober tills de kvävs av det! Halleluja!

Det är ju förbannat tragiskt att jag blir helt fascinerad, förvirrad och nästan rörd till tårar av att se flickor gå hand i hand med flickor och pojkar gå hand i hand med pojkar flera gånger om dagen och att jag måste undra om jag är med i Dolda Kameran eller om flickan kanske är hennes syster, för det är nåt jag aldrig ser när jag är hemma. Nånsin. Det händer icke, det finns icke. Här är vi alla starka, glada och heterosexuella.

Hade faktiskt kunnat spara en massa pengar genom att helt enkelt packa en picknick varje dag, ta min flickvän i hand och slå mig ner utanför Pride Park och sitta där hela dan och bara titta på människorna, dansa mig svettig på tjejklubb hela natten och gå i paraden på lördagen, och på så sätt åka hem både lycklig och kanske med mer än 200 spänn kvar på kontot. Kanske nästa år.

Hoppas att jag i alla fall kan rida på vågen av kickar jag fått av den här halva veckan, för den ska räcka i ett helt år. I'm gonna ride the ho-mo flow, get high on homo if you know what I mean.

I övrigt är jag kaninkåt och har ont i halsen och jag saknar min tjej, men lika glad för det är jag men gladast är nog räven!

A shot at love with Tila Tequila!

Bland de saker som gör mig glad just nu ligger helt klart Tila Tequila högt upp på listan! Har blivit helt beroende av hennes bachelorette-realityshow, ungefär hundra år efter alla andra som vanligt. Men det är skitbra, då kan jag kolla på alla avsnitt direkt efter varann. Och det gör jag också!

Tila ser ut som en liten docka och tycker nog själv att hon är en riktig prinsessa, hon vill verkligen bli dyrkad den bruden. Det som skiljer henne från alla andra bachelorettes på tv är att hon är bisexuell. Det gillar jag eftersom jag är en simpel människa som tycker om tv-program där snygga tjejer hånglar i vartenda avsnitt. Japp, sån är jag, so shoot me.

Sen är det grymt intressant utifrån ett psykologiskt perspektiv eftersom deltagarna får lufta varenda fördom och stereotyp som över huvud taget finns om homo- och bisexuella tjejer. T.ex. "There is no such thing as a lesbian, it's only a phase some women go through". Eller "You can't know you are a lesbian cuz you've never been with a man". Där svarade tjejen snabbt och rätt: "Have you ever been with a man? How can you be so sure that you are straight!" You go girl. Eller "Homosexuals should not be allowed to adopt, a child needs a mom and a dad!". Bla bla bla, äldsta och sämsta argumentet i världshistorien eller?

Tyvärr var jag fast övetygad från början att Tila skulle välja killen på slutet, och det gjorde hon ju också. Sen dumpade han henne efter fem sekunder (big surprise!) så nu är säsong två i full gång. Tyvärr tror jag Tila kommer välja killen den här gången också, men jag hoppas verkligen att jag har fel den här gången!

I första säsongen tyckte jag att Tila skulle ha valt Dani. Snygg, stabil, rolig, lojal, committed, just an awesome girl. Fast hon valde ju Bobby, a.k.a. "I'm a tool. I'm a tool tool tool. I'm just a big annoying tool." Men så fick hon ju vad hon förtjänade också. Ärligt talat tror jag hon är kass på att läsa av människor och därför får hon ju ändå den hon förtjänar i slutänden. I den här säsongen gillade jag utan att skvallra om hur det går så här långt: Lisa, V, Michelle och George.

Egentligen är programmet en skitdålig representant för bisexualitet. Tila tjatar hela tiden "I'm bisexual, I really am. Now I want to figure out if I want to be with a man or a woman". Heeela tiden. Och sen i slutändan som rosen på tårtan: "I've come a long way and now I finally got my man. So in the end I choose a man!" Vilket inte låter bisexuellt utan ambivalent, men det är ju bara min åsikt.

Jag gillar Tilas musik också, återigen är jag ju en ganska simpel liten varelse så jag gillar låtar som heter "I like to fuck" och "My stripper friends" och sådär. Även om jag inte kan hålla med om texterna alla gånger. "I like to fuck and suck cock until I hurl" och "I like to fuck 'til I come and 'til I bleed". Well, no thank you. Men i alla fall, men likey.

Bilden: Är inte Steffanie från säsong 1 en Shane-wannabe av högsta klass? Lite re-touching här och där så skulle de vara riktigt läskigt lika!

Kill your darlings...

Även om jag gnäller mycket, och vad det än blir av mig här i livet, så är jag tacksam för en sak: Att jag är född och uppväxt i Sverige. Faktiskt.

Tänk dig att jag och Hanna bestämmer oss för att åka på en romantisk semester i en vecka. Men vi kommer aldrig hem, för vi har blivit stenade till döds med lagens fulla stöd. Det är inget dåligt skämt, det är vad som skulle hända om vi bestämde oss för att åka på en mer exotisk semester än till exempel Kreta.

86 av världens länder kriminaliserar homosexualitet, av dessa praktiserar sju länder dödstraff. Homosexualitet innebär i det här fallet: sexuella handlingar med person av samma kön varav båda är vuxna och deltar frivilligt.

De länder som idag har dödsstraff för homosexualitet är: Iran, Mauretanien, Nigeria, Saudiarabien, Sudan, Förenade Arabemiraten och Yemen. I de länder som inte praktiserar dödsstraff kan straffen bli: 100 piskrapp, livstids fängelse, böter upp till 1 000 000 francs eller deportation till arbetsläger, med mera!

I Sverige var homosexualitet kriminellt fram till 1944, men det ansågs vara en mentalsjukdom ända fram till 1979, och fram till 1978 var man inte "byxmndig" att företa några homosexuella handlingar innan man fyllt 18. Först 1987 räknades kom sambolagen som räknade homosexuella sambopar likvärdiga som heterosexuella.

Det har alltså gått lite segt i Sverige, men jag är ändå glad att jag inte bor i till exempel Yemen, vem fan som nu vill bo där om ni ursäktar... Eller i nåt av de andra 86 länderna där jag och min älskling "bara" skulle få långvariga fängelsestraff om vi råkade hångla lite på offentlig plats.

Med andra ord ser jag fram emot en kärlekssemester till Kreta. Eller Sunny Beach. Eller varför helt enkelt inte Falun, Dalarna, där allt är tillåtet!

Heja Sverige!