Life Down Under

Nu har jag varit i Linköping i en vecka. Veckan har varit väldigt bra! Jag har aldrig varit här förut, allt från dialekten till busskort-systemet känns nytt och outforskat för mig. Linköping verkar hittills vara en väldigt fin stad, och människorna är så jäkla trevliga. Plus att dialekten är jättegullig.

Jag har just nu praktik på Psykiatriska Öppenvårdsmottagningen och det har varit jättebra det också. Mina handledare är jättetrevliga och roliga och jag har redan fått vara med på mycket. Man får också en ganska brutal inblick i psykiatrin, hur det fungerar i verkligheten. Just här i Linköping är det ganska rörigt just nu men jag tror jag skriver ett enskilt inlägg om det så småningom. Det hela handlar som alltid om pengar. Fucking jävla pengar. Hur ska man värdera en människas lidande eller välmående? Det går inte att värdera i pengar, enligt mig, men beslutsfattarna tycker det går utmärkt.

Vädret här är inte så roligt, det är ett evigt regnande just nu och har varit det i några dagar. Jag har dragit på mig en förkylning så i helgen ska jag bara ta det lugnt så jag orkar med nästa vecka. Min kära kompis och numera även room mate Jossi åker till pojkvännen idag så jag har lägenheten för mig själv. Jag ska passa på att göra en utflykt till Coop, dit jag faktiskt hittar, och handla lite mat. Sen blir det en kväll i sängen med böcker, tv och dator och nässpray i högsta hugg. Jag är nyfiken på vad man kan hitta på för roligt här i Linköping men det får vänta tills jag mår lite bättre.

Jag saknar Hanna och kissemissarna, jag skulle gärna ha dem här med mig. Men själva Boden saknar jag inte på något sätt. Jag känner lite som Winnerbäck sjunger:
Dina sånger har jag sjungit, dina drömmar har jag drömt
Min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt.