Skyll inte på praktikanten

Nu har jag varit i Linköping i två veckor, det går undan när man håller sig upptagen. Jag saknar mina nära och kära och mina lurviga djur där hemma, men själva Boden saknar jag inte ett skit. Vad finns det att sakna liksom? Inte ens Åhléns orkar överleva i Boden, det säger väl nånting. Linköping är en fruktansvärt blöt stad, men fin. Jag är konstant fuktig, och inte på det braiga sättet. Det regnar och snöar och slaskar om vartannat. Solen ser man inte till och det blir liksom aldrig riktigt ljust ute. Men jag trivs rätt bra med det av nån anledning, jag saknar inte snön och kylan. Praktiken går fint också, mina handledare är jävligt schyssta och det ska bli trist att lämna dem och åka hem i december.

Att vara room mate funkar också bra, jag och Jossie har kommit in i ett fint flow, men jag har insett hur sjukt trist det är att sova ensam! Särskilt när man ligger på madrass på ett hårt golv... Grymt myssugen blir man, och frusen. Brr.