Världens bästa bok!

Har tänkt skriva detta ett tag men det kommer alltid så många saker emellan. Hur som helst: nu har jag läst Louise Boije av Gennäs bok Stjärnor utan Svindel, och det är nog min absoluta favoritbok! Jag blir faktiskt stjärnögd av att läsa den, och också grön av avundssjuka på grund av Lussans fantastiska språk. Det spelar ingen roll om hon skriver om kärlek, sex, politik, förhållanden, klasskamp eller vad som helst, man vill bara säga: "ja men preciiis! Preciiis så där är det!" Jag skulle kunna ge hela boken till Hanna och helt enkelt stryka under och hundöra den, för jag kommer aldrig att kunna beskriva kärlek som Lussan kan, det är helt fenomenalt. Jag behöver bara kludda över "Kaja" och skriva dit "Hanna" i marginalen, klappat och klart, det perfekta kärleksbrevet. Och nu ska jag strax låna ut den till Ellifiore och om hon inte tycker den är superbra måste jag ge henne smisk, sådeså. Här kommer ett par utdrag, mina absoluta favvo-citat. Det första handlar för mig om Hanna och det andra om Minna.

"Var det detta som menades med att kärlek var blind? För mig var det tvärtom. Jag såg, och jag kunde inte förstå att inte alla andra också gjorde det. Varför stod inte Sveriges alla flator på kö för att få en skymt av henne? Att inte alla heterosexuella kvinnor i Kajas närhet ville konvertera, på samma sätt som jag hade gjort, till en lesbisk livsföring? Och jag kunde inte fatta att inte männen omkring henne tog livet av sig när de förstod att hon aldrig skulle bli deras.
Förblindad? Nej, men seende. Samtidigt som jag såg henne, hennes hud, hennes hår, hennes färger, hennes själ, hennes humor, hennes självupptagenhet, hennes bristande kunskaper, hennes medkänsla, hennes goda vilja, samtidigt som jag såg henne och hon fyllde hela mitt synfält visste jag med mitt intellekt att endast jag upplevde henne på detta vis. Hon tedde sig inte sådan i andras ögon. (...)
Men jag upplevde henne, och jag ville älska henne och få henne att känna sig älskad, med den typ av kärlek som visserligen inte var villkorslös, men så ofrivillig och uppfyllande att man inte hade någon möjlighet att stå emot.
Jag ville visa henne att hon motsvarade mina behov, att hon var mitt löfte, min framtid, mitt krav på utveckling, min lust och min längtan, och att hon därigenom var så trygg med mig som man någonsin kunde bli med en annan människa."


"Plötsligt insåg jag vidden av den klyfta som de flesta förr eller senare drabbades av. Det var klyftan mellan det besvär som en sjuk, avvikande, åldrad eller annorlunda människa utgjorde för oss när hon hade hamnat utanför normen, det normala, det sätt som de flesta av oss levde på - en missbrukare, en narkoman, en anorektiker, en psykotisk eller till och med neurotisk person - och den stora känsla av sorg som drabbade oss när samma människa plötsligt gick bort. Allt det besvär, alla de bekymmer som vi med självpåtagen rätt och till varje pris hade undvikit medan denna människa var i livet, allt detta arbetsamma som vi i det längsta försökte komma ifrån krympte plötsligt ihop och blev någonting både överkomligt och givetvis självklart att acceptera och stå ut med, när samma människa inte längre fanns. Men då var det försent. (...)
Vem kunde veta vilka små ting som hade förhindrat det tragiska och lett den utsatta människan, medmänniskan, en vän eller väninna (...)steg för steg in på nya tankebanor, nya beteenden, nya livsmönster? Nu var allting försent, nu fanns klyftan där, nu var ravinen ett faktum. Och kanske var det faktiskt så att den uteblivna kaffekoppen, det försummade brevkortet, det aldrig slagna numret och det därmed aldrig inträffade telefonsamtalet var de små, enkla ting som hade grävt ut detta bottenlösa djup. Det fick man aldrig veta. Bara ett var säkert: där var ravinen nu. Och där skulle den förbli, under resten av ens levnad."

Fattar ni? Läs den! Läs den nu dammit!

Fick nån slags flipp och lånade typ 8 böcker på biblan idag, får väl se när jag ska ha tid att läsa dem. Nu ska jag i alla fall iväg till gymmet och träna så jag blir lite fittig nån gång!