It's a Boy Girl Thing

Jag ska avbryta alla djupa funderingar med ett litet filmtips. Det var meningen att jag och mamma skulle ta en ridtur imorse i en härligt vacker och snötäckt skog, men då hade inte mammas stackars pålle snöskor så det blev inget av med det. Hästar - väldigt high maintenance om jag får säga det. Men i alla fall så blev det att jag kollade på film istället.

It's a Boy Girl Thing är en komedi som handlar om Nell, typisk pluggis, som inte har nåt bättre för sig än att recitera Shakespeare på sitt flickrum hela dagen lång. Hon har en ärkefiende, Woody, som inte har nåt bättre för sig än att göra livet surt för Nell, dricka bärs och hångla upp sin cheerleader-flickvän. Genom gudomligt ingripande byter Nell och Woody kropp med varandra och måste därigenom leva varandras liv (ungefär som i filmen The Hot Chick, alltså). Och eftersom filmen är en ganska ordinär, lättmsält och förutsägbar liten historia så är det knappast nån spoiler att säga att Nells och Woodys hatkänslor för varann byts ut mot helt andra känslor...

Den här filmen var precis som man kan förvänta sig, på både gott och ont. Den har sina roliga stunder när den skämtar med maskulina och feminina stereotyper. Det finns en hel del grejer i filmen jag stör mig på däremot. Till exempel: hur kommer det sig att pluggisen (Samaire Armstrong i det här fallet) som ska föreställa oattraktiv, oftast är jävligt snygg? Tänk vad intressant det vore om den "fula" bruden faktiskt kunde vara lite ful nån gång, det skulle jag gilla. Och Woody, som ska föreställa skolans snyggaste kille, är ju däremot riktigt ful.

I en scen så klagar Nell över sitt nya problem, nämligen hennes morgonstånd, hon har flaggan i topp varje morgon och vill veta hur hon ska bli av med den. Men nej hon kan absolut inte tänka sig att helt enkelt runka ner den, usch usch. Men hallå? Om jag hade en killkropp för en vecka så skulle jag runka non-stop! Om jag inte hade så tur att jag var jävligt het, då skulle jag ligga med så många tjejer som jag bara hann! Och runka järnet däremellan. Allvarligt, skulle inte ni det?

Jag skulle gärna ha velat se den här filmen VÅGA lite mer. Till exempel om Woody (i Nells kropp) hade haft sex med en av de andra killarna på skolan, eller om Woody och Nell hade haft sex när de var i varandras kroppar...om storyn hade gått djupare och vågat lite mer hade den kunnat nosa lite mer på området transfrågor, och kanske väckt lite tankar och funderingar hos tittaren...men nej, det gjorde den inte. Allting höll sig väldigt ytligt, anständigt och lagom. Däremot var den en helt okej film att kolla på en slö torsdagsförmiddag. Plus att Samaire Armstrong inte är ett dugg ful, hon är faktiskt jävligt het och lite ögongodis är ju inte fel! Så filmen får två och en halväten lussebulle av fem möjliga.

Glappet kan man vara utan

Jag hade bara ett vagt minne av den svenska ungdomsserien Glappet från -97, så jag bestämde mig för att kolla på den, för nostalgins skull. Vilket jävla skräp! Det var nog det sämsta jag någonsin sett, det var så enormt pinsamt skrattretande dåligt så det finns inte ens ord för att beskriva eländet.

Christina Herrström kan aldrig nånsin ha varit femton år själv, dialogen var nog den mest osannolika jag någonsin hört. Femtonåringar går inte runt och säger saker som "en dag kommer mannen och kvinnan smälta samman och mötas i enighet och världen kommer vara räddad!" bara sådär. Och när man blir brutalt dissad säger man definitivt inte: "Vår tid är inte mogen!" Det är mer troligt att man säger nåt i stil med: "Men jag ville inte ha dig i alla fall din jävla cp-kuk!"

Ella och Josefin är ju ganska snygga, ända tills de öppnar munnen i alla fall. Då förvandlas Josefin/Katharina Cohen till Ulla Skoog, hon pratar exakt likadant och det är jävligt läskigt. Och Josefin/Julia Dufvenius driver en till vansinne när hon har löjliga konversationer med sin spegelbild precis hela tiden. Den som såg Glappet för elva år sen minns väl ungefär vad som hände. Ella och Josefin knullar ett par äckliga gubbar, och när de kommer på att gubbarna kanske inte kommer ge dem "mogen, sensuell käääärlek" så löser Jossan problemet med att göra en plastikoperation. Fula Anette hoppar av skolan eller tar livet av sig, det är lite oklart vilket, och sen är sagan slut och alla lever lyckliga i alla sina dar, utom den stackars pojken som Ella våldtar.

Urk. Om man vill uppleva lite ungdomsnostalgi som inte är totalt verklighetsfrånvänd, kolla in nåt av Måns Garthon och Johan Unenge istället. Eva och Adam till exempel.

Den enda behållning jag faktiskt hade av Glappet var att se vad alla hade på sig: insvängda jeans, långa småblommiga klänningar, enorma scrunchies(hårsnoddarna du vet), spyfärgade klänningar i stretchtyg som får även de slanka magrutebegåvade brudarna att se bred-arslade och strut-betuttade ut. Och man kan vara tacksam för att det tidiga 90-talsmodet är begravt för de allra flesta, och jag hoppas på att tv-serien går samma väg.

Världens bästa bok!

Har tänkt skriva detta ett tag men det kommer alltid så många saker emellan. Hur som helst: nu har jag läst Louise Boije av Gennäs bok Stjärnor utan Svindel, och det är nog min absoluta favoritbok! Jag blir faktiskt stjärnögd av att läsa den, och också grön av avundssjuka på grund av Lussans fantastiska språk. Det spelar ingen roll om hon skriver om kärlek, sex, politik, förhållanden, klasskamp eller vad som helst, man vill bara säga: "ja men preciiis! Preciiis så där är det!" Jag skulle kunna ge hela boken till Hanna och helt enkelt stryka under och hundöra den, för jag kommer aldrig att kunna beskriva kärlek som Lussan kan, det är helt fenomenalt. Jag behöver bara kludda över "Kaja" och skriva dit "Hanna" i marginalen, klappat och klart, det perfekta kärleksbrevet. Och nu ska jag strax låna ut den till Ellifiore och om hon inte tycker den är superbra måste jag ge henne smisk, sådeså. Här kommer ett par utdrag, mina absoluta favvo-citat. Det första handlar för mig om Hanna och det andra om Minna.

"Var det detta som menades med att kärlek var blind? För mig var det tvärtom. Jag såg, och jag kunde inte förstå att inte alla andra också gjorde det. Varför stod inte Sveriges alla flator på kö för att få en skymt av henne? Att inte alla heterosexuella kvinnor i Kajas närhet ville konvertera, på samma sätt som jag hade gjort, till en lesbisk livsföring? Och jag kunde inte fatta att inte männen omkring henne tog livet av sig när de förstod att hon aldrig skulle bli deras.
Förblindad? Nej, men seende. Samtidigt som jag såg henne, hennes hud, hennes hår, hennes färger, hennes själ, hennes humor, hennes självupptagenhet, hennes bristande kunskaper, hennes medkänsla, hennes goda vilja, samtidigt som jag såg henne och hon fyllde hela mitt synfält visste jag med mitt intellekt att endast jag upplevde henne på detta vis. Hon tedde sig inte sådan i andras ögon. (...)
Men jag upplevde henne, och jag ville älska henne och få henne att känna sig älskad, med den typ av kärlek som visserligen inte var villkorslös, men så ofrivillig och uppfyllande att man inte hade någon möjlighet att stå emot.
Jag ville visa henne att hon motsvarade mina behov, att hon var mitt löfte, min framtid, mitt krav på utveckling, min lust och min längtan, och att hon därigenom var så trygg med mig som man någonsin kunde bli med en annan människa."


"Plötsligt insåg jag vidden av den klyfta som de flesta förr eller senare drabbades av. Det var klyftan mellan det besvär som en sjuk, avvikande, åldrad eller annorlunda människa utgjorde för oss när hon hade hamnat utanför normen, det normala, det sätt som de flesta av oss levde på - en missbrukare, en narkoman, en anorektiker, en psykotisk eller till och med neurotisk person - och den stora känsla av sorg som drabbade oss när samma människa plötsligt gick bort. Allt det besvär, alla de bekymmer som vi med självpåtagen rätt och till varje pris hade undvikit medan denna människa var i livet, allt detta arbetsamma som vi i det längsta försökte komma ifrån krympte plötsligt ihop och blev någonting både överkomligt och givetvis självklart att acceptera och stå ut med, när samma människa inte längre fanns. Men då var det försent. (...)
Vem kunde veta vilka små ting som hade förhindrat det tragiska och lett den utsatta människan, medmänniskan, en vän eller väninna (...)steg för steg in på nya tankebanor, nya beteenden, nya livsmönster? Nu var allting försent, nu fanns klyftan där, nu var ravinen ett faktum. Och kanske var det faktiskt så att den uteblivna kaffekoppen, det försummade brevkortet, det aldrig slagna numret och det därmed aldrig inträffade telefonsamtalet var de små, enkla ting som hade grävt ut detta bottenlösa djup. Det fick man aldrig veta. Bara ett var säkert: där var ravinen nu. Och där skulle den förbli, under resten av ens levnad."

Fattar ni? Läs den! Läs den nu dammit!

Fick nån slags flipp och lånade typ 8 böcker på biblan idag, får väl se när jag ska ha tid att läsa dem. Nu ska jag i alla fall iväg till gymmet och träna så jag blir lite fittig nån gång!

Film-marathon

Jag har försökt göra så lite jag nånsin kan i helgen, och ändå går tiden hur fort som helst! Har sett så många filmer jag bara orkat. Förutom de jag nämnde igår har jag sett Poseidon, Little Miss Sunshine, Juno och Lost and Delirious. Snabb-recension:

Poseidon: Inte alls en Titanic-ripoff som jag hört, de var ju inte lika på ett spår, utom att båda filmer innehöll stora mängder vatten. Ingen hjärtslitande lovestory där inte, den var mer lik Deep Blue Sea och jag diggar såna filmer, so I like.
Little Miss Sunshine: Smårolig rulle, inget jag kommer se om men den var ju lite gullig. Rös i hela kroppen åt femåringarna i hor-utstyrsel som putade med sina icke-tuttar i skönhetstävlingen. Yuck!
Juno: Skönt befriad från alla moralkakor angående unga och graviditeter, den var gulligare än jag trodde. Men Jennifer Garner retade mig till vansinne genom hela filmen. Remove the damn stick from your ass woman!
- I still have your panties.
- I still have your virginity.
Lost and Delirious: Jag blev faktiskt besviken. För mig är sensmoralen att flator är galna i huvudet och om de blir heartbroken så flippar de och reciterar Shakespeare i tid och otid och kan inte lämna sina stackars ex ifred som inget hellre vill än att bli omvända till heteronormativiteten och bli uppfuckade mot träd av manliga män. Om Mischa Barton hade blivit omvänd åt andra hållet hade rullen varit värd att se om men hon var bara allmänt våpig och irriterande hela filmen igenom. "Don't you understand, she isn't a lesbian, leave her alone!" gnölar hon ängsligt och man vill bara kväva henne i kudden.

Nu ska jag ta mig i kragen och gå till gymmet.

När jag fyller 30 ska jag vara smal

Nej, nu pratar jag inte om mig själv. Jag ska nämligen vara smal när jag fyller 23, fast tidigare.

Men jag har läst Jenny Dahlbergs bok med ovannämnda titel. Ni kanske minns hennes bok "Tjock!" som kom ut för x antal år sen, där hon skriver om sin rättighet att bli accepterad trots sin övervikt, ett riktigt peptalk i bokformat ungefär.

Nåväl, sen kom hon på att det inte är så roligt att känna sig ful och värdelös och bli andfådd när man knyter skorna. Så hon köper gymkort och börjar träna utav helvete samtidigt som hon äter superlite.

Nu tror ni kanske att detta är en sedelärande berättelse om hur farligt det är att hetsbanta och överträna på detta sätt. Men nix pix. Hon fortsätter kämpa med sin vikt i ca 1.5 år utan nån som helst hjälp och utan ett enda allvarligt återfall till slacker-livet, och jag kan avslöja att hon i slutet också blir ganska smal, eller i alla fall jävligt mycket smalare med tanke på att hon lyckas gå ner 50 kilo. Men här kommer det speciella. I slutändan har hon fortfarande ganska lågt självförtroende, känner sig fet och missnöjd och känner "that's it?" trots att hennes familj och vänner är helt lyriska.

Jävla bokjävel. Ursäkta mig men vissa böcker MÅSTE ha nån sorts budskap. Denna boks budskap är ungefär: gå ner i vikt till vilket pris som helst, träna som ett as, ät som en mus, bli smal och snygg och må dåligt i alla fall. Sen är boken slut. Och ändå gillar jag den på nåt sätt, den känns i alla fall väldigt ärlig. Och på ett märkligt sätt inspirerande. Den får mig i alla fall att drömma lite försiktigt om skinny-jeans. Jag har ett par i garderoben, och en dag ska de passa mig igen, så är det bara. Det måste de. My butt looks just TOO CUTE in them not to fit, and that's it.