Does that make me craaazyyy....

The answer is: abso-fucking-lutely.

Vill aldrig mer jobba en sjudagarsvecka. Vill vid närmare eftertanke aldrig jobba alls. Vill bosätta mig i min säng med min älskling för resten av mitt liv.

Jag är otroligt glad över att få vara ledig imorgon, jag känner att annars uppväger inte lönen mina framtida psykologkostnader. Allt hade varit hyfsat om det inte vore för den nya tanten. Herre jävla gud och fan, säger jag bara. Hon har ringt på larmet oavbrutet från klockan sju imorse till klockan nio nu ikväll. Hon slutade inte klockan nio men det gjorde jag så nu får nattpersonalen dras med henne.

Hon har larmat om allt och inget, vi har inte mer än hunnit ut ur hennes rum så har hon larmat. Och larmsignalen är inte diskret heller. Det är PIP PIP PIP BRR BRR BRR PIP PIP PIP, och detta har jag alltså lyssnat på i sammanlagt ca 35 timmars tid under tre dagar. Inget man säger eller gör hjälper det minsta lilla, till slut vet man inte om man ska slänga larmet eller sig själv över balkongen.

Men nu är jag alltså ledig i TVÅ DAGAR. Vilket himmelrike, jag vet inte vart jag ska göra av mig själv. Var ner en sväng till min gamla avdelning. "Ååh ska du jobba ikväll?" frågade två av mina favvosar. "Jo men jag är på andra avdelningen" svarade jag fast jag egentligen ville svara "ja, oh ja, får jag vara här med er, snälla!". "Men du måste komma och jobba här nånting, säg att vi vill att du kommer!" sa de då. Vilka raringar! Det är sånt som gör att man orkar gå upp för trappan och tampas med en vilt klösande, bitande och fäktande tant som absolut inte vill varken ligga, sitta eller stå, och upprepat och ilsket kallar en för "din envisa nagelkatta!" Är inte ens säker på vad en sådan är för nåt, men hur som helst.

Freedom here I come!