Så lätt, så svårt.

Hösten är här, löven är vackra, alla kläder i butikerna är en deprimerande gråbrunbeige sörja, jag vill dra täcket över huvudet.

Vi har nu boat in oss i vår vackra stora lägenhet med öppen spis, och i helgen hade vi en fantastisk inflyttningsfest med ett gäng goa glada tjejer, plus en fabulous Patric förstås. Tyvärr verkar det även som att jag i samma veva står i princip utan jobb, mest troligt, och Linda har inte många timmar på sitt schema heller. Så hur vi ska kunna betala hyran på vår underbara lägenhet är en jävligt bra fråga. Därav min vilja att dra täcket över huvudet. Jag känner mig så trött bara, varför kan man aldrig få vara glad? Det har varit en jävla förbannade skitsommar rent ut sagt, och jag såg så mycket fram emot hösten. Jag hade aldrig kunnat tro att jag helt utan förvarning skulle stå på gränsen till att behöva skriva brev till Lyxfällan. Vi lär i alla fall få vinka hejdå till Gaykryssningen, Umeå Pride, vår utlandsresa och vår Stockholmsresa, och försöka hålla så jävla hårt i kronorna att räkningarna kan betalas, och leva som två fattiga löss. Fuck you you fucking fuck, säger jag bara.