Ett litet inlägg från fristaden

Just nu är jag hos min älskling i Falun (dalmål är verkligen gulligt för övrigt!). Det känns alltid bra när jag är med Hanna, det är bara så. Det känns som att jag kan andas igen. Ironiskt nog är jag förkyld så det låter jävligt rossligt när jag andas, men tänk på metaforen.

Det är mitt i natten, Hanna sover för hon ska upp och jobba. Jag ska strax krypa ner bakom hennes rygg och pussa henne i nacken och nosa lite på hennes hår. Hon är extra jättesöt när hon sover. Imorgon hade jag tänkt överraska henne lite, eller om jag tar det i övermorgon. Diska bort diskberget som jag är delvis ansvarig för, och gå på stan och köpa nån god mat och nån fin blomma. Man ska inte förakta de gamla klassikerna. Plus att jag inte vill att sötisen ska behöva ställa sig framför diskbänken det första hon gör när hon kommer hem från jäveljobbet.

Mormor bor i min lägnehet nu när jag är borta, eftersom de river ut badrummen i hennes hus. Mamma barnvaktar Nicki. Ordet cancer har inte nämnts en enda gång sen jag fick reda på det. Det pratas om det, men i väldigt diskreta, för att inte säga luddiga, ordalag. En oinvigd skulle knappast fatta ett smack. Cancer är ett jättejättefult ord. Det får man inte säga vid matbordet, aja baja tvätta munnen med tvål. Det är likadant med självmord eller alkoholism. Men fy så du säger. Sätt dig i skamvrån. Här är vi alla starka och glada. Säg hellre kukhuvud i så fall. Eller rövnylle. Det är inte alls lika fult, det är ganska roligt till och med. Ditt lilla rövnylle *lol* vilket kukhuvud du är *fniss*

Jeezez. Jag är nog lite trött. Eller mycket. Men jag sover så bra när jag är med Hanna. Det kan man inte tro eftersom jag sitter här och knattrar, men jag har sovit superlänge idag och sen har jag sovit middag också. Man kan ju inte sova hur mycket som helst och jag kände mig ganska skrivsugen.

Jag längtar efter att förnya mig på nåt sätt. Eller på många sätt. Ibland känner jag bara för att börja om. Hoppa av och gå en bartenderkurs och jobba utomlands. Sova med kackerlackor och leva på skitlön. Eller flytta in i nåt vänsterradikalt ultrafeministiskt flatkollektiv. Sova med kackerlackor och leva på skitlön. Alternativet är att gå klart min utbildning och söka jobb inom mitt utbildningsområde. Sova med kackerlackor och leva på skitlön. Nej förlåt, socialbidrag menade jag ju.

Alla frågar hela tiden vad jag ska bli och vad jag ska bli. Varför måste man bli nånting? Varför kan man inte göra nånting istället för att bara vara nånting? Det verkar som att alla tycker det är tragiskt att skutta runt från ruta till ruta hela livet och göra än det ena och än det andra. Jag ska säga vad jag tycker är jävligt tragiskt. Att vara fördigutbildad tönt vid 22 års ålder, få jobb som färglös kontorsnisse, jobba 8-16 fem dar i veckan, åka hem till sin lilla mikromåltid och leva med vetskapen att man inte ens kan skaffa en snygg piercing utan att få sparken från sitt kostymfjantjobb som man inte ens vill ha, och bli bitter och kutryggig och snörpa på munnen åt ungdomar med schysst tuppkam och leva för den dan man äntligen går i pension så man kan ägna 20 år åt att vattna sina hortensior, telefonterra P1s telefonväxel och se döden som det mest spännande framtiden har att ge.

Så tycker i alla fall jag. Och nu ska jag krypa ner hos min flickvän, spana in hennes fantastiska bröst en stund och sen sussa sött fram till lunchtid nån gång. Hej svejs!