Homo Sweet Homo

Hemma i de norrländska skogarna igen efter 10 dagar i paradiset, a.k.a Falun. Nej jag skojade bara, Hannas säng är paradiset. Falun blåser jävligt kallt på vintern kan jag säga, och ingen snö fanns det där heller.

Det är så jävla tungt att åka hem. Folk som lägger tusentals kronor på spa-upplevelser borde skaffa sig en fantastisk flickvän istället. När jag är hos Hanna får jag lite ro i kroppen och själen en stund. Ungefär som att jag tänker efter mindre och känner efter mer. Gråter mindre och sover bättre. Men det går så jävla fort varenda gång tills man måste kliva på tåghelvetet igen. Hem till dåligt samvete, skolarbete man redan kommit efter i, föräldrar med allt vad det innebär, dygnsrytmer man borde följa... Sen måste man överdosera Raymond och Maria och äta en Schweizernöt alldeles själv.

"Jag vet din stora hemlighet, att du inte tror, att lycka är en tidning om hur andra människor bor. Och det var nån som såg dig gråta på ett tåg, var inte rädd för att tro på nåt, det är världens bästa drog..."

Jag saknar Hanna jävligt mycket. Det har gått två dar. TVÅ DAR. OMFG.

Samtidigt tycker jag att jag är duktig på att sakna. Okej, i princip alla mina örngott är missfärgade av smink, jag tror inte jag har använt make up-borttagning på sju månader...det är liksom onödigt. Men samtidigt så känner jag mig ännu inte desperat, svartsjuk, less eller nåt annat negativt som man kan känna i distansförhållande...jag saknar Hanna så ini helvete, men samtidigt så ser jag i princip bara en dag framåt i tiden, eller ingen. To make it through today, Amen. Dessutom så hjälper Minna en hel del, på nåt lustigt sätt. Minna saknar jag ju också, såklart. På ett sätt som är så jävla deprimerande, tröstlöst, änndlöst, hjärtslitande och bottenlöst, som ett tryck över bröstkorgen ungefär. För jag saknar henne så satans mycket och jag får aldrig mer se henne eller pratar med henne, vad jag än gör så kan jag inte vrida tillbaka tiden.
Och sen tänker jag på Hanna. Och kontrasten blir liksom knivskarp. För Hanna lever, och hon är min flickvän, och hon älskar mig och jag älskar henne, och hon bor i samma land! Jag kan prata med henne varje dag och om jag känner mig desperat längtig kan jag ta mina matpengar och boka en resa till henne. Och tills jag träffar henne kan jag köpa små presenter eller göra planer för vad vi ska hitta på eller tänka ut nåt sätt att överraska henne på och då känns det som att jag vill hoppa och skutta och sjunga en liten trudelutt. Då blir liksom saknaden nåt positivt, nånting att längta efter och se fram emot som inte är skola och räkningar och tvättid och slentrian...

Därför känns det som värst just nu. Nu har jag nyss kommit hem. Det är aldrig längre till jag får se henne och pussa på henne än just nu. Men jag tar en dag i taget, eller en timme i taget. Vilket som funkar bäst. Och jag har köpt en present till henne! Överraskade henne tyvärr inte som jag lovade....hon hann ju läsa min blogg den lilla busan! Men nu har jag köpt en....ja det kan jag ju inte skriva. Men det är nåt fint!

Jag var till Minnas grav tidigare ikväll. Det var lite läskigt. Kolsvart, mörkt och stjärnklart. Bara min mobil ledde min väg in i skogen, inte en lampa hade de satt på skogsstigen. Dåligt! Hur kan man nånsin gå dit vintertid och hitta rätt? Dessutom var de flesta gravar översnöade. Men inte Minnsans. Den var frigjord från snö och hade lyktor tända. Jag tände två ljus. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra eller säga, idag känndes det så stumt på nåt sätt. Som en kall sten, vad ska man säga till en sten? Ibland känns det som att jag vill säga saker (i huvudet) men inte idag. Jag vill ringa hennes pappa. Jag saknar honom väldigt mycket, jag vill hälsa på honom. Men det är jättesvårt och jobbigt att lyfta luren och ringa. Det finns miljoner ursäkter för att skjuta upp det, trots att jag verkligen vill. För jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Skönt, men jobbigt.

Fan vad långt jag skriver. Nu måste jag gå och kissa. Och gå ut med hundarna och hämta mamma. Och prata mer med Hanna, som jag älskar mer än jag kan beskriva och som är viktigare för mig än hon vet om. Och jävligt het. Om nån missat det men det tror jag knappast!

Ett litet inlägg från fristaden

Just nu är jag hos min älskling i Falun (dalmål är verkligen gulligt för övrigt!). Det känns alltid bra när jag är med Hanna, det är bara så. Det känns som att jag kan andas igen. Ironiskt nog är jag förkyld så det låter jävligt rossligt när jag andas, men tänk på metaforen.

Det är mitt i natten, Hanna sover för hon ska upp och jobba. Jag ska strax krypa ner bakom hennes rygg och pussa henne i nacken och nosa lite på hennes hår. Hon är extra jättesöt när hon sover. Imorgon hade jag tänkt överraska henne lite, eller om jag tar det i övermorgon. Diska bort diskberget som jag är delvis ansvarig för, och gå på stan och köpa nån god mat och nån fin blomma. Man ska inte förakta de gamla klassikerna. Plus att jag inte vill att sötisen ska behöva ställa sig framför diskbänken det första hon gör när hon kommer hem från jäveljobbet.

Mormor bor i min lägnehet nu när jag är borta, eftersom de river ut badrummen i hennes hus. Mamma barnvaktar Nicki. Ordet cancer har inte nämnts en enda gång sen jag fick reda på det. Det pratas om det, men i väldigt diskreta, för att inte säga luddiga, ordalag. En oinvigd skulle knappast fatta ett smack. Cancer är ett jättejättefult ord. Det får man inte säga vid matbordet, aja baja tvätta munnen med tvål. Det är likadant med självmord eller alkoholism. Men fy så du säger. Sätt dig i skamvrån. Här är vi alla starka och glada. Säg hellre kukhuvud i så fall. Eller rövnylle. Det är inte alls lika fult, det är ganska roligt till och med. Ditt lilla rövnylle *lol* vilket kukhuvud du är *fniss*

Jeezez. Jag är nog lite trött. Eller mycket. Men jag sover så bra när jag är med Hanna. Det kan man inte tro eftersom jag sitter här och knattrar, men jag har sovit superlänge idag och sen har jag sovit middag också. Man kan ju inte sova hur mycket som helst och jag kände mig ganska skrivsugen.

Jag längtar efter att förnya mig på nåt sätt. Eller på många sätt. Ibland känner jag bara för att börja om. Hoppa av och gå en bartenderkurs och jobba utomlands. Sova med kackerlackor och leva på skitlön. Eller flytta in i nåt vänsterradikalt ultrafeministiskt flatkollektiv. Sova med kackerlackor och leva på skitlön. Alternativet är att gå klart min utbildning och söka jobb inom mitt utbildningsområde. Sova med kackerlackor och leva på skitlön. Nej förlåt, socialbidrag menade jag ju.

Alla frågar hela tiden vad jag ska bli och vad jag ska bli. Varför måste man bli nånting? Varför kan man inte göra nånting istället för att bara vara nånting? Det verkar som att alla tycker det är tragiskt att skutta runt från ruta till ruta hela livet och göra än det ena och än det andra. Jag ska säga vad jag tycker är jävligt tragiskt. Att vara fördigutbildad tönt vid 22 års ålder, få jobb som färglös kontorsnisse, jobba 8-16 fem dar i veckan, åka hem till sin lilla mikromåltid och leva med vetskapen att man inte ens kan skaffa en snygg piercing utan att få sparken från sitt kostymfjantjobb som man inte ens vill ha, och bli bitter och kutryggig och snörpa på munnen åt ungdomar med schysst tuppkam och leva för den dan man äntligen går i pension så man kan ägna 20 år åt att vattna sina hortensior, telefonterra P1s telefonväxel och se döden som det mest spännande framtiden har att ge.

Så tycker i alla fall jag. Och nu ska jag krypa ner hos min flickvän, spana in hennes fantastiska bröst en stund och sen sussa sött fram till lunchtid nån gång. Hej svejs!

Min mormor

Jag har bestämt att jag ska tillägna det här blogginlägget åt min mormor. Jag har funderat på det förut men nu ska det bli av. Anledningen är att min mormor är en mycket speciell människa som verkligen förtjänar ett eget inlägg. Och att jag fått veta att hon har cancer. Obotlig cancer. Något med magen. Det är egentligen allt jag vet, och ärligt talat har jag inte vågat fråga mer än så. Jag ber om ursäkt till mina vänner att ni får veta det genom ett blogginlägg, det känns ju lagom oengagerat. Men jag orkar inte direkt ringa runt bara för att berätta det. Det funkar inte. This is the granny story.

Min mormor föddes år 1922 i nån helveteshåla i obygden. Hennes föräldrar var laestadianer, en enligt mig helt vansinnig religion, i alla fall de ortodoxa. Bland djävulens påfund kan man finna tv, gardiner samt preventivmedel. Mormor hade många syskon, hur många minns jag inte exakt, men jag tror att de var 12 stycken. Alla klarade sig inte in i vuxenlivet. Mormor hade en fattig och hård uppväxt, och i sin ungdoms dagar träffade hon Holger. Holger var minsann stilig och grann, och de gifte sig och hade en idyllisk bondgård tillsammans. Om man bortser från att de var väldigt fattiga och fick 6 barn och att Holger visade sig vara en alkoholiserad hustrumisshandlare. Mormor fick stanna hemma med barnen medan Holger arbetade och söp upp alla pengar. Holgers föräldrar beskyllde mormor för att inte ha mat på bordet åt Holger, och de skickade mat som Holger åt upp själv medan hans svältande familj fick titta på. Mormor var tvungen att adoptera bort ett av sina barn till Holgers föräldrar eftersom familjen svalt. Sedan träffade Holger en s.k. bya-slampa, och dumpade mormor och behöll alla barnen. Mormor hade i princip ingen utbildning, och fick börja jobba på ICA och lämna gård, djur och barn.

Sedan träffade hon Egon, och de gifte sig. Ytterligare en värdelös karljävel. Det enda goda som kom av det äktenskapet var min mamma. Sedan skiljde hon sig från Egon, som också var en alkoholist om jag minns rätt. Mormor har alltid älskar hästar, liksom min mamma. När hon var 79 mockade hon i stallet och fick en hjärtinfarkt. Läkarna meddelade att hon skulle flygas till Umeå för akut hjärtoperation, annars skulle hon dö. Mormor sa: "ja, då får jag väl dö då, men jag ska ingenstans." Hon rörde sig inte ur fläcken, och inte dog hon heller. Men hon var tvungen att slakta sin älskade häst eftersom hon inte orkade ta hand om den längre, vilket krossade hennes hjärta mer än något av de värdelösa fyllona hon varit gift med.

Så länge jag kan minnas har hon bott tillsammans med min morbror. Min morbror är också, surprise surprise, alkoholist. Mormor vill hellre bo själv eftersom min morbror fyllot blir väldigt våldsam och aggressiv när han dricker. Men då skulle morbror hamna på gågatan med de andra fyllona eftersom han super bort de mesta av sina pengar och inte klarar av att behålla en jobb. Vad han jobbade med? Yrkeschaufför. Det perfekta jobbet för en alkoholist. Han har kört både traktor, lastbil och personbil i fyllan oräkneliga gånger. Så mormors vardag består av att tassa på tå för en avdankad alkis, hålla tummarna för att han inte ska bryta sönder köksdörren (igen) eller stjäla hennes morfintabletter.

När hon fyllde 83 bestämde hon att det var dags att sluta röka. När hon var 85 bestämde hon att det var dags att börja promenera eftersom frisk luft och motion är nyttigt. Så sent som för ett par år sen vägrade hon skaffa rullator eftersom, och jag citerar: "det är bara gamla kärringar som går med rullator." Och det var inte länge sen hon gjorde mig tillfälligt döv med att kommentera en dokumentär om penisförlängningar med "har inte karlarna lärt sig att det inte är i storleken det sitter."

Min mormor är stålmormor. Hon har hjärtproblem, kärlkramp, KOL, bukspottkörtelinflammation, muskelreumatism med mera med mera. Och inget biter på henne. Hon är 86 år, och om jag ska vara ärlig har jag trott att det varit klippt för hennes del flera gånger om. Och så får hon fucking jävla cancer. Det jag känner mest är att det är så jävla orättvist. Har man levt ett så långt och hårt liv förtjänar man att få dö i sömnen. Jag önskar att det fanns en Gud så jag kunde berätta hur mycket jag hatar honom och hur mycket jag förbannar honom. Jag hatar cancer.

På fredag åker jag till Hanna. Det ska bli extra skönt att komma bort härifrån. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag har verkligen tur som har henne. Jag tror inte hon vet hur mycket hon faktiskt gör för mig.

Det är ungefär sju månader sen jag somnade innan klockan ett på natten. Nu är klockan 05.45 och jag tror det börjar bli dags att lägga sig.

Just det. Jag har skrivit tentan i arbetsrätt också. Den gick nog åt helvete. Det gör detsamma.

Call you up in the middle of the night
Like a firefly without a light
You were there like a blowtorch burning
I was a key that could use a little turning

So tired that I couldn't even sleep
So many secrets I couldn't keep
I promised myself I wouldn't weep
One more promise I couldn't keep

It seems no one can help me now,
I'm in too deep; there's no way out
This time I have really led myself astray

Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there

Can you help me remember how to smile?
Make it somehow all seem worthwhile
How on earth did I get so jaded?
Life's mystery seems so faded

I can go where no one else can go
I know what no one else knows
Here I am just a-drownin' in the rain
With a ticket for a runaway train

And everything seems cut and dried,
Day and night, earth and sky,
Somehow I just don't believe it

Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there

Bought a ticket for a runaway train
Like a madman laughing at the rain
A little out of touch, a little insane
It's just easier than dealing with the pain

Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there

Runaway train, never coming back
Runaway train, tearing up the track
Runaway train, burning in my veins
I run away but it always seems the same....

Grattis till oss och Jojjo!

Jag blev tvungen att ta en liten paus. Man blir lite rostig när man inte skrivit på ett tag.

Idag firar jag och älskligen 8 månader. Grattis till oss! Och nu blir det sockersött, så skutta ner några rader om du är en bitterfitta. Jag har en jävligt bra flickvän. Snygg, het, mysig, omtänksam, ödmjuk, rolig. Jag är grymt glad att jag har henne. Utan henne vore jag en riktig bitterfitta. Sådeså.

Och massa grattis till Jojjo! Hon fyllde nämligen 22 igår (din gamla skata....hehehe) så vi firade henne hos Ohana. Vi blev ganska pedagogiska och grupp-terapeutiska och inte så fulla, men det är också trevligt. Man behöver inte alltid trilla ut ur bilar för att ha roligt.

Jävla arbetsrätt. Jävla PM. Jävla utbildning. Så. Nu var det sagt. Nu blir det utgång i minusgraderna och lite snack med snyggingen.

Man skulle kunna tro att jag är på smällen (bli inte orolig älskling, it's a figure of speech!). Jag har underliga cravings...och tydligen har jag sett för många amerikanska tv-serier för jag kommer inte på det svenska ordet... Just nu är jag sugen på fiskbullar och ris. Och inlagd sill. Och tonfisk! Och sallad med örtsalt. Mumsigt värre!

Förresten, stämmer det att det är författarstrejk i USA? För det är ju faktiskt en katastrof! Mina serier måste fortsätta komma ut! Lyckligtvis är jag så långsam så jag kommer inte så fort framåt i dem, så författarna har ett tag på sig att på tummen ur arslet... Jag har inte ens hunnit börja titta på Heroes än! Just i detta ögonblick kollar jag på Desperate Housewifes, säsong 2. Bree Van Der Kamp, I totally admire her. Om man bortser från hennes insnöade homofobi. Men men, ingen är perfekt. Utom min flickvän förstås. Men, duh liksom. Det var ju ingen nyhet.

Sex and the City-ordlista. Fjärde och sista delen.

Sapphic slump: A down point in a lesbian relationship.

Secret sex girl/guy: the girl/guy you have sex with on the side but are afraid of introducing to anyone you know.

Secret single behaviour: The stuff you do when you’re totally alone; things you wouldn’t want a boyfriend to see you do.

Sex haze: When the sex is really great and you start acting like a crazy person, then start to imagine the relationship is something it’s not.

Sex like a man: Sex without feeling.

Straight-gay man: A guy who plays sports and don’t fuck you.

Upsex (someone): To trump a friend who has really big sex news by revealing even bigger sex news.

Up-the-butt girl: 1) the girl you become when you let a guy go there. 2) the girl men won’t marry.

Walk of shame: The morning-after walk home from a hot date, when you’re still wearing the outfit that enabled you to spend the night.

Make love not war!

Jajjamen, jag gör mitt allra bästa! Jag älskar dig som fan Hanna!

Gott nytt år!

Jag har tagit en för mig jävligt låååång bloggpaus...livet kom helt enkelt emellan. För övrigt har jag under jul och nyår försökt att inte tänka onödigt mycket, och då blir man inte heller så sugen på att skriva. Hur som helst.

Hanna har varit här under nyår. Så jävla underbart! När vi väl träffas är det helt obegripligt att vi stått ut med att inte träffas under så många dagar. Man kan lugnt säga att hon gör mig kåt glad och tacksam! Vi har faktiskt inte spenderat alla dygnets timmar i sängen, lite annat har vi faktiskt hunnit med. Vi har varit i stallet och Hanna har ridit en av mamsens hästar. Själv följde jag och Nicki med på en vild färd med vagnen bakom en annan av mammas hästar. Stackars Nicki. Hon galopperade för allt hon var värd, med pälsen åt alla håll och ögon som pingisbollar. Duktig vovve. Vi har även, hör och häpna, ätit nyårslunch hos min pappa! Japp, det är sant. Och på nåt sätt lyckades vi hålla oss från att hångla under hela lunchen. Duktigt av oss tycker jag. Pappa var väluppfostrad och nästan inte pinsam faktiskt, och smörgåstårtan var god. Jag har ju inte sagt nåt åt pappa om att Hanna råkar vara min flickvän. Han kanske har räknat ut det själv. Eller inte. Det är svårt att veta med pappa. Han är en klurig typ.

Jag hade även en middag med tacogratäng som blev jävligt trevlig. Vi sjöng singstar och alla var så talangfulla, särskilt pojkarna som inte ens ville sjunga från början. Angel och Hanna som sjunger Di Leva, det är nog det roligaste jag hört i hela mitt liv. Tänk att den människan får ge ut skivor. Fascinerande.

Så nu känns det jävligt tomt och tråkigt, igen. Men jag tänker planera in nästa Hanna-resa så fort jag får det jävla schemat nån gång.

Julen var lugn och ro-betonad. Lunch hos mormor, middag hos mamma, How the Grinch stole Christmas med vovven på kvällen. Mormor hade mest julstämning av alla. "Men oj oj oj, inte begriper jag varför ni ska köpa presenter åt ett lik." God jul på dig med mormor.

Och nu är det nytt år. Det måste verkligen bli bättre än förra året. Jag kommer få fel på tårkanalerna om jag gråter så mycket i år som jag gjorde förra året. Tur att jag träffade Hanna förra året. Det hände alltså nåt som var jävligt bra, och inte bara saker som var enbart jävliga.

Det här är mitt blogg-inlägg från qruiser som jag skrev på nyårsafton 2006:

Äntligen är 2006 slut, om ett par timmar i alla fall. 2006 was indeed a crappy year. Men med ett skönt avslut.
Jag har nyss klivit upp ur ett skumbad med badbomber, MASSA skum, levande ljus och en kall cider i näven. *aah*

Jag har snickrat ihop lite löften dessutom, och dom ska hållas den här gången. ett år lovade jag typ fem saker, ingen av dem enkla, och höll allihopa, nu förväntar jag mig en favorit i repris!

Nyckelord för nyårslöften: Mer! Mer plugg, mer umgänge med vänner och familj, mer träning, hälsokost, pluggande, läsande, kärlek, sex, sömn, skratt och skoj!
Det lät väl ganska enkelt? Det är så vagt formulerat så det är jag själv som bestämmer om jag lyckats eller inte, dessutom var 2006 ett skitår med brist/icke-existens på nästan alla ovanstående plan...Tragiskt! Fast en hel del skoj hann jag i alla fall med :)

Lustigt att jag tänkte ungefär likadant då som nu. Jag tyckte det var skönt att 2006 tog slut, och det är skönt att 2007 är slut. Förutom arbetet som ska lämnas in på måndag. Som jag och Elli ska börja med idag. Kanon! Och tentan om en vecka. Som jag har noll koll på. Hurra för det nya året!

Bilden: Snöleopard! Utrotningshotad übersöt liten kisse. Jag vill ha!


Dagens Sex and the City-fråga:
- Can you be friends with an ex?