Halvtidsbedömning och snökaos

Nu har Linköping tydligen "snökaos", vad fan det nu kan innebära. Det snöar, liksom. Bussarna är sjukt försenade, människor har inte kunnat ta sig till jobbet och bilar har kört i dikena kors och tvärs. Det snöar, liksom. Sen när är det världens undergång? Det finns väl nåt som heter plogbilar? Bilar har väl nåt som heter bromsar? Jag har aldrig fattat den allmänna handlingsförlamningen som följer efter att det har snöat i två dagar. Men, som jag fått höra X antal gånger de senaste veckorna, jag är ju en norrlänning som borde vara van vid snö.

Jag är ledig imorgon och det ska bli grymt skönt med en lång helg. Idag har jag haft halvtidsbedömning, vilket är nåt utav det värsta jag vet. Men jag skröt över mig själv utav helvete kan jag säga, varken handledare eller lärare ska ha en chans att tycka nåt annat än att jag är awesome. Mina handledare på öppenvården är i alla fall helt awesome, och jag tror att många av deras patienter också tycker det. Jag har verkligen hamnat med rätt personer, och jag har fattat hur superviktigt det är eftersom jag nu också varit inom slutenvården ett par dagar. Där kände jag mig dum och i vägen mest hela tiden, jag fick inget bra intryck över huvud taget tyvärr. Men mina handledare ska som sagt ha guldstjärna, och det ska även patienterna som har låtit mig vara med och dela deras värdefulla samtalstider och som låter mig ställa mina ibland dumma frågor.

Nu ska jag krypa ner under täcket och värma mina fötter som hann förfrysa några gånger om när jag väntade 40 minuter på bussen hem.

Life Down Under

Nu har jag varit i Linköping i en vecka. Veckan har varit väldigt bra! Jag har aldrig varit här förut, allt från dialekten till busskort-systemet känns nytt och outforskat för mig. Linköping verkar hittills vara en väldigt fin stad, och människorna är så jäkla trevliga. Plus att dialekten är jättegullig.

Jag har just nu praktik på Psykiatriska Öppenvårdsmottagningen och det har varit jättebra det också. Mina handledare är jättetrevliga och roliga och jag har redan fått vara med på mycket. Man får också en ganska brutal inblick i psykiatrin, hur det fungerar i verkligheten. Just här i Linköping är det ganska rörigt just nu men jag tror jag skriver ett enskilt inlägg om det så småningom. Det hela handlar som alltid om pengar. Fucking jävla pengar. Hur ska man värdera en människas lidande eller välmående? Det går inte att värdera i pengar, enligt mig, men beslutsfattarna tycker det går utmärkt.

Vädret här är inte så roligt, det är ett evigt regnande just nu och har varit det i några dagar. Jag har dragit på mig en förkylning så i helgen ska jag bara ta det lugnt så jag orkar med nästa vecka. Min kära kompis och numera även room mate Jossi åker till pojkvännen idag så jag har lägenheten för mig själv. Jag ska passa på att göra en utflykt till Coop, dit jag faktiskt hittar, och handla lite mat. Sen blir det en kväll i sängen med böcker, tv och dator och nässpray i högsta hugg. Jag är nyfiken på vad man kan hitta på för roligt här i Linköping men det får vänta tills jag mår lite bättre.

Jag saknar Hanna och kissemissarna, jag skulle gärna ha dem här med mig. Men själva Boden saknar jag inte på något sätt. Jag känner lite som Winnerbäck sjunger:
Dina sånger har jag sjungit, dina drömmar har jag drömt
Min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt.

Dagens delikatess: vatten!

Jag orkar inte blogga särskilt mycket, det enda jag tänker på är ändå mat, vikt, och alla versioner som finns av dessa två ämnen. På torsdag ska jag väga mig nästa gång, jag har hittils gått ner 6,4 kg på två veckor vilket får anses som jävligt bra. Jag är så sjukt less Nutrilett så det finns inte. Smaken kan beskrivas som mjöl utblandat i vatten med en touch av choklad. Det ger väldigt dålig ork, sjukt äcklig andedräkt, muntorrhet och ett sug efter i princip allt som man kan äta. Men ingen jävel kan säga att det inte funkar! Det funkar om man håller ut och inte fuskar. Utöver Nutrilett dricker jag kranvatten, helt vanligt kranvatten. Ibland när jag känner för att lyxa till det köper jag Loka eller Ramlösa, och under dessa 2.5 veckor har jag ätit ett par morötter och några gurkskivor också. That's it. Jag tar minst en promenad per dag och försöker träna på gymmet varannan dag från och med i fredags eftersom jag känner mig stressad över att inte gå ner tillräckligt. Det är helt galet egentligen.

Jag åkte till Luleå och besökte skolbiblioteket och på Campus finns Subway, och jag älskar Subway-mackor. Det är förstås big no-no precis som allt annat men jag köpte en rostbiff-macka till Hanna. Jag vet inte exakt varför men det ger nånting att se andra äta goda saker. Nu är det bara exakt sju dagar kvar av denna min allra sista bantningskur. Sju dagar, det måste jag klara. Jag uppskattar alla pep-talk jag får, det är det som får mig att orka tvinga mig själv att fortsätta. Bit ihop eller bryt ihop, eller vad säger man?

För övrigt har jag ingen praktikplats till nästa praktikperiod i november, bara för att jag bor i fucking Norrbotten. Allvarligt talat, vart söker sig norrbottningarna när de mår psykiskt kasst? Det finns ju inte ett jävla ställe utom Sunderbyn och där tar de inte emot mig eftersom de har smockat med studenter eftersom, som jag sa, det finns fan inget annat. Jag orkar inte åka till Piteå igen, det funkar bara inte. När jag hade praktik där steg jag upp 04.30 på morgonen, kom hem vid 20 på kvällen och betalade 2000 spänn i busskort som jag inte fick igen eftersom skolan tyckte praktikplatsen låg för långt bort. Bullshit!

Kursträff i Skellefteå

Nu är jag hemma från en intensiv kursträff i Skellefteå. Det har varit tunga, roliga, stressiga, flummiga, intressanta dagar. Vi har haft seminarium och tenta i kursen "Hälsa och psykisk ohälsa hos barn och ungdomar", och flera jättebra men tunga föreläsningar. Vi har fått lära oss mer om självskador, tonårsdepressioner, ätstörningar, barn som far illa, och även om hur vi ska marknadsföra oss själva när vi söker jobb. Det känns frustrerande att många inom psykiatrin är så trångsynta och negativa till vår utbildning av det enda enkla skälet att vi inte får någon specifik yrkestitel. Vi har "tjatat" på våra lärare om vad vi ska kalla oss, men problemet ligger egentligen inte hos oss. Vi får en bred komepetens som behövs överallt! Vi kan söka jobb som skötare, behandlingsassistenter, vårdare, behandlare eller precis vad vi vill som inte har en skyddad yrkestitel (t.ex. sjuksköterska). Och det här tas emot på helt olika sätt. Vissa tycker direkt att "wow, det här är precis vad psykiatrin behöver! Välkommen, här får du ett lönepåslag på direkten!" medan andra direkt intar attityden "Du har ingen titel, vad ska du göra här? Vad ska vi sätta för stämpel på dig då? Du kan tyvärr inte jobba här för vi måste skriva ut en liten etikett som vi kan stämpla fast i pannan på dig för annars vet vi inte vad du är för en skum figur."

Vi människor har en tendens att vilja stämpla människor och sätta dem i fack. Det är ju så himla skönt och enkelt. Då behöver man inte slösa tid på att komma in på djupet på en människa, jag kollar bara etiketten! Nånstans slutar man vara en unik individ och blir en anorektiker, en borderline, en attention seeker, en psyktant, en hora, en norrlänning, en emo, en fjortis, en vad du vill. Och jag vet att jag generaliserar och förenklar en jävla massa, och jag vet att det finns otroligt många eldsjälar där ute, hur skulle vi klara oss utan dem? Men ständigt dessa stämplar, i alla sammanhang, och jag själv använder dem hela tiden så jag är absolut inte oskyldig på området. Själv är jag en norrländsk flata, du får gärna dra vilka slutsatser du vill utifrån det.

Tre år med min älskling.

I onsdags, den femte maj, firade jag och min älskling tre år tillsammans. Jag har varit lite stressad och samtidigt energilös så jag har inte orkat blogga så mycket, men vi hade i alla fall en mysig dag. Vi åt smarrig kinamat och Hanna fyndade en massa böcker för en krona styck och så köpte vi en tårta som var jättefin men som smakade absolut ingenting. Så köp inte bakverk från Olofssons bageri, det var den sämsta tårta jag ätit. Men som sagt, väldigt fin att titta på. Tänk att vi har varit tillsammans i tre år, det tycker jag är ganska duktigt och inte alla gånger enkelt, men det funkar eftersom min tjej är underbar, och vi står ut med varandra. Jag älskar dig mest av allt Hanna!

Jag har fått bekräftat att jag får jobb hela sommaren, det känns skönt att slippa tänka på det mer. Bara en kurs kvar så är ännu ett skolår avklarat.

Just nu läser vi kursen "Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar". Det är en extremt intressant kurs men en smula tung att läsa och den väcker många tankar. Det är också frustrerande att plöja en massa kurslitteratur och känna att den är rätt så verklighetsfrånvänd. Om man tror på böckerna så låter allt så jävla enkelt. Ung människa mår dåligt, söker hjälp, får flera ton stöd och förståelse från psykiatrin, rätt behandling på direkten och blir superfrisk. Ibland undrar jag om jag utbildar mig till en kompetent behandlare eller till världens mest naiva person? Jag längtar till nästa praktik, jag behöver få vistas lite mer i verkligheten och träffa några riktiga människor som vet vad de pratar om. Det känns också lite svårt att läsa en kurs om "unga människor" som att de är en grupp som jag inte längre tillhör. Jag känner mig fortfarande ung men samtidigt gammal som fan. Det är svårt att få perspektivet rätt ibland.

Ett tips till mina klasskamrater och alla andra som är intresserade av unga människor och psykisk ohälsa: Radioprogrammet Karlavagnen från den 6e mars hade som tema "Ung och deppig", det var jättebra och jag kunde inte sluta lyssna fast programmet var riktigt långt. Man kan lyssna på programmet igen HÄR.

I'm always gonna want to make it move.

Imorgon börjar min praktik, eller VFU som det egentligen heter. Jag kan inte ärligt säga att jag ser fram emot det. Det beror inte på själva praktikplatsen utan på att den ligger i Piteå, av alla jävla ställen.

Så här kommer mitt schema se ut:

04.30 Upp och hoppa!
05.20 Rask promenad mot busshållplatsen.
05.55 Bussen avgår.
06.40 Framme i Älvsbyn.
06.50 Nästa buss avgår.
07.50 Framme på Piteå Sjukhus, fem minuter försenad.
07.50-16.45 Praktik, med allt vad det innebär.
17.30 Bussen hemåt avgår.
Nånstans här kommer det ske ett bussbyte, jag vet inte exakt när eller var för jag hatar de här satans fittjävelbusstidtabellerna.
ca 20.00 Hemma igen. Dags att börja skriva uppsats samt plugga till omtenta!

Så här kommer det bli i bästa fall, just nu menar den jävla sökroboten att jag måste byta buss två gånger och kommer då att vara hemma klockan 22. Men det händer inte, det händer bara inte. Jag tillbringar redan alldeles för mycket tid av mitt "liv" på iskalla busshållplatser. I won't have it.

Det allra skojigaste är hur grymt dyrt det blir. Troligtvis får jag kompensation av skolan, men den får man i efterskott, och hur fan ska jag ha råd att ligga ute med de pengarna? Har ingen jävel tänkt på att det är december? Så otroligt dumt att lägga praktik just nu. Och som sagt har jag tyvärr inte en sån familj som nöjer sig med en fin teckning i julklapp. Jag får väl gå på gatan helt enkelt och gno ihop några små slantar. Jag önskar att jag kunde gå i ide och vakna igen nån gång i januari.


There's always gonna be another mountain,
I'm always gonna want to make it move
Always gonna be an uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose.
It ain't about how fast I get there,
ain't about what's waiting on the other side.

It's the climb.

There and back again by...me.

Nu är jag hemma från Skellefteå Psychiatric Bootcamp del II. Tre intensiva dagar precis som förra gången, eller ännu värre/bättre faktiskt.

Jag sov tre timmar, steg upp vid sex på måndag morgon och körde de 16 milen till Skellefteå. Sen var det full fart framåt med information och föreläsningar, men vi skolkade från sista lektionen. Det var mysigt att bo sex tjejer på campingen i samma barack, vi ockuperade köket och "vardagsrummet" så mycket vi ville. Jag, Nadja och Jossa satt uppe och flummade till midnatt, vilket kändes lite tungt på morgonen vid sju när man skulle upp igen. Men jävligt kul var det.

Tisdagen var ännu mer fullspäckad. Vi lärde oss hjärt- och lungräddning, hygien och lyckades överleva seminariet. Sen gick vi på stan ett tag, jag köpte en hemlig present till Hanna och chillade resten av kvällen. Jag, Jossa och Nadja satt en stund i campingens bastu och det var så förbannat skönt att få svettas ut lite spänningar. Jag och Nadja råkade sitta uppe till efter midnatt igen. Men man träffas ju så jäkla sällan så man vill ju passa på att verkligen hänga tillsammans och inte bara pluggapluggaplugga tills man vill spy.

Onsdagen var en förbannat jobbig dag. Jag var sådär nästan outhärdligt trött, hade grym huvudvärk, bara sisådär inspirerande föreläsningar och lärare som borde lära sig själva att fixa nånting ordentligt. Men till slut fick jag vända nosen hemåt igen. Jag var så trött så jag spärrade upp ögonen, hade kallblåset på och volymen så högt stereon pallade. När jag var någonstans i Piteå-trakten så tror jag att jag såg den satans fartkamera blixtra till. Då blir jag helt vansinning, det säger jag bara. Det finns fan ingen som kör så lagligt som jag. Det beror mest på att jag haft samma glasögon i typ sju år, så det är liksom bäst för att jag ska ha chans att hinna se skyltarna och typ, inte döda nån... menmen, vi får se.

Jag skalade av mig kläderna och sov några timmar när jag kom hem. Så jävla slut. Jag är inte van att aldrig vara ensam, hemma är jag ju oftast ensam och pysslar på för mig själv. Det blir nästan härdsmälta när man måste skruva på sina sociala skills så lång tid i taget.

Nu ska jag använda den här helgen till att tagga ner och vara lite hakuna matata. Till syvende och sist (vilket jäkla uttryck) måste man ändå lita på sig själv och på att man för det mesta kan hålla sig över vattenytan. Jag brukar inte vara så positiv men idag är det en alldeles speciell dag. Men jag ska skriva ett eget inlägg om det lite senare. Nu slänger jag in lite bilder tagna in action i Skeå med taskig mobilkamera. Enjoy!


På Skellefteå Sjukhus för att lära oss om hygien.


Och här ligger minsann en patient.


Nadja och Jossa väntar på att få sprita händer.


Jossa skakar tass.


Jag skakar också lite tass.


Jossa övar kanyl-teknik med en oskyldig boll.


Läraren visar hur man sätter kanylen på rätt sätt.


Jessica väntar på att få borsta lite tänder.


En fitta! Underliv, menar jag. Man kan öppna och hala ut livmoder och alla tillbehör. Fiffigt!


Patienten kan känna sig lugn med Nadja och Jossa på plats!


Chillar lite i soffan och spelar UNO!

På rätt spår!

Nu känns det äntligen som om jag är på rätt spår. Så skönt!

Imorgon åker jag till Skellefteå för första kursträffen med min nya klass. Spännande! Det ska faktiskt bli roligt. Medelåldern i klassen verkar vara ganska låg, de flesta är 20-nånting. De allra flesta är tjejer. Jag har pratat lite på klasschatten som vi tydligen har, med ett par stycken och de verkar trevliga och ungefär lika förvirrade som jag. Skönt att det inte bara är jag. Det finns tydligen nån msn-grupp också som jag ska ansluta mig till när jag kommer hem. Just nu sitter jag på LTU och har gjort en försenad uppgift, den första i kursen Hälsa/ohälsa och psykiatrisk omvårdnad.

Jag har även bokat rum på campingen i Skellefteå och det är minst två till i klassen som också ska bo där. Så nu ska jag vrida på hela min sociala förmåga så jag får lite nya vänner. Tyvärr tror jag inte nån bor i Boden, det var mest Umeå och Piteå och sådär. Men det är ju inte alltför långt borta. Så jag drar till Skellefteå runt halv sju imorgon bitti, och återkommer till Boden sent på torsdag kväll, förhoppningsvis inte lika förvirrad.

Snart kommer Hanna! De här skoldagarna kommer gå skitfort och sen kommer helgen vara så otroligt seg för då kommer jag bara att vänta och vänta. Och jag vill bara påpeka att den som väntar på en goding kan få vänta på tok för länge!

Ni ser hur jag är, det är uppåt och neråt och uppåt och neråt, hela tiden. Ena stunden är allt skit, nästa är jag värsta optimistiska typen, och sen blir det skit igen. Jag är trött på att försöka hänga med i mina egna svängar. Men jag ska njuta av mitt "uppåt" som jag upplever just nu i alla fall.

Over and out.

Snälla flickor uppdaterar...

...vi andra har inte tid.

Fast jag har varit ganska snäll, och jobbat ganska hårt. I fredags och lördags var vi hos Ellifiore och det var inte lätt att orka ta sig till jobbet på morgonen. Jag sov tre timmar fredag natt och tre och en halv timme lördag natt. Slitigt. Nu är mitt sommarvikariat officiellt slut men jag har fått lite extra pass och jag hoppas att det blir fler.

Om ett par veckor börjar jag plugga psykiatrisk omvårdnad. Jag hoppas verkligen det passar mig, annars vet jag inte vad jag ska hitta på. Jag måste ju göra klart uppsatsen, tentan och arbetet så jag är ju ändå fast här åtminstone terminen ut. Sen kan jag ju hoppa av om jag inte trivs. Jag kollade på platsbanken och där ekar det tomt.

Dagens pensionärs-citat.
Tant: Du måste stänga dörren ordentligt.
Jag: Ja det ska jag göra.
Tant: För du vet, härom natten kom det in en karl hit!
Jag: Ojdå, säger du det?
Tant: Jodå. Han kröp ner i sängen till mig, och jag sa nej nej nej, gå härifrån! Men då sa han: Nej, för jag vill knulla och då ska jag knulla!

Det händer som sagt mycket underliga saker på ålderdomshemmet...

Nedbruten

Jag har blivit helt nedbruten. Inte generellt (förhoppningsvis) utan av min egen kära mamma. Vi började prata om psykiatrin, mamma tycker att jag borde börja jobba inom psykiatrin. Hon tror att psykiatrin behöver fler människor som jag, vilket är en rätt fin komplimang. Enligt mamma är skrämmande många som jobbar inom psykiatrin mer störda än de människor som är inskrivna. Och mamma har jobbat inom ganska nära kontakt med psykiatrin hela sitt liv så hon borde ju veta. Hur som helst så började vi prata om ett visst grepp som man frekvent använder inom psykiatrin för att lugna ner stökiga personer. Det här greppet går ut på att man tvingar ner personen på golvet, tvingar upp armarna på ryggen och lägger handen och knät mot personens rygg och håller ner dem med sin kroppstyngd.

Det här greppet blev förbjudet inom polisen redan för 10 år sen. Detta på grund av att människor har dött av att bli nedhållna på det viset. Det blir extremt svårt att andas även när man inte lägger hela tyngden på personen, och det är lätt hänt att hjärtat stannar. Det var därför mamma bröt ner mig rent bokstavligt, för att visa hur det känns, och det var jävligt obehagligt kan jag tala om. Jag kan tänka mig hur extremt lätt det är att trycka till för hårt när man bryter ner en människa som faktiskt kämpar emot, inte en som ligger som en död sill på ett vardagsrumsgolv. Men psykiatrin vägrar förbjuda det här greppet, trots att ett antal människor dött när de blivit nedbrutna. Bara under 2008 dog två psykiatripatienter till följd av det här greppet. Skrämmande. Psykiatrin (jag generaliserar lite nu, alla stödjer naturligtvis inte det här tillvägagångssättet) försvarar sig med att de "måste" använda greppet för att lugna ner människor (döda människor är ju ofta väldigt lugna, det håller jag med om) men måste inte polisen det också? Eller? Polisen använder sig av andra grepp, exempelvis skulderkoppling utan tryck över ryggen, när de måste handskas med våldsamma personer. Varför kan inte psykiatrin också göra det?

Det kanske behövs fler människor som jag inom psykiatrin. Jag och Ellifiore är överens om att vi behövs lite överallt i samhället. Vi är så jävla kluriga så vi skulle kunna åstadkomma en massa bra förändringar vad gäller vården, politiken, skolan, ja allt möjligt. Fast vi har inga bra lösningar på mobbing än. Utom "nita dom jävlarna". Det är mycket effektivt men av någon anledning svårt att skriva in i skolornas mobbingplaner. Till och med om man använder många fina och svåra ord.

Deprimerad? Nej, realist!

Om du inte redan har gjort det tycker jag att du ska ägna lite av din tv-tid till boken "Skuggsyndrom" av John Ratey och Catherine Johnson. Jag har bara läst hundra sidor än så länge, och drygt hälften är ett segt förord, men resten är 50 jävligt intressanta sidor! Nu håller jag på att läsa ett stycke om depression, som är taget från Shelley E. Taylor's "Positive Illusions". Såhär menar Taylor:

Normala människor överdriver sin egen kompetens och popularitet. Deprimerade människor gör inte det. Normala människor ger en huvudsakligen positiv beskrivning av sig själva. Deprimerade människor beskriver både sina positiva och negativa egenskaper. Normala människor har en överdriven uppfattning om sin egen kontroll över det som sker runtomkring dem. Deprimerade människor faller inte så lätt för illusionen om kontroll. Normala människor tror i orealistiskt hög grad att framtiden bär mycket gott och få besvikelser i sitt sköte. Deprimerade människor är mer realistiska i sin bedömning av framtiden. På snart sagt varje punkt där normala människor uppvisar en uppskruvad tilltro till det som gynnar dem, inbillar sig ha en större kontroll än de har och hyser överdrivna framtidsförväntningar underlåter deprimerade personer att vinkla verkligheten.

Get it? Man kan ju tro att en människa som är deprimerad har en dyster syn på verkligheten, istället är det den "normala" människan(jag gillar verkligen inte det uttrycket) som borde ta av sig sina rosa glasögon och se verkligheten som den är. Obsevera dock att detta endast gäller människor med mild depression, den som är djupt deprimerad har däremot en mörkare syn på livet än det egentligen är. Det är ändå riktigt intressant.

Nästa episod: vilken hjärnhalva är den mest deprimerade halvan, och kan man bota människor som är som en fucking little ray of sunshine all day long? Missa inte det!