Upp och ner, ner och upp.

Som rubriken antyder går det upp och ner i stämningsläget och humöret. Till skillnad från igår känner jag idag lite jävlar anamma, att nu fan måste jag kämpa den här sista veckan. Jag vägde mig imorse hemma och vågen påstod att jag vägde 4 kilo mindre än igår, vilket vore fantastiskt om det vore sant men min våg är ganska knäpp så nu litar jag inte ett dugg på den. Jag ska också förtydliga lite vad jag egentligen håller på med, så min blogg inte framstår som en av dessa hemska bloggar som promotar ätstörningar. Vet man inte bakgrunden så verkar min kosthållning och mina tankar just nu extremt störda.

Den 16e september, alltså nästa torsdag, ska jag göra en gastric bypass, alltså en viktminskningsoperation. Inför den här operationen måste jag klara av att gå ner en jävla massa kilo, och jag får enbart äta måltidsersättningar och dricka vatten. Totalt ska jag hårdbanta så här i fyra veckor och nu har det gått lite mer än tre. Om jag inte lyckas gå ner alla kilon till operationsdagen får jag inte operera mig, utan jag får vänta på en återbudstid och måste fortsätta med dessa vidriga Nutrilett.

Det är alltså därför jag dribblar med kalorier och promenader till galenskapens gräns. Jag vet att det är helt vansinnigt att äta 200 kalorier så det ska jag faktiskt inte göra, men däremot 400. Det är också vansinnigt men då tar jag mig runt, förhoppningsvis. Jag längtar så mycket till operationsdagen även fast jag vet att det kommer bli helvetiskt jobbigt därefter också fast på ett annat sätt. Då har jag åtminstone valmöjligheter, jag behöver inte dricka pulverblask som åker jojo i halsen.

Så är det alltså. Status idag är hungrig, sugen och ännu mer hungrig och sugen. Jag köpte en liten chipspåse till Hanna för den hade Roast Ox-smak och jag ville så gärna smaka den så hon fick smaka den istället...Så kan det vara. På den positiva sidan är jag i alla fall väldigt stolt över min självdisciplin som jag inte visste att jag hade. Men jag lovar, om det inte vore för att jag hade ett slutdatum skulle jag hetsäta precis allt tills min mage sprack, och sen äta lite till. Klarade jag av att byta hela min livsstil på ren vilja skulle jag göra det, men jag orkar inte vilja hela livet. Men nu ska jag inte orda mer över detta, för jag ska fortsätta kolla på Idol. Ingen kan jämföras med Mariette, men ett par snygga talangfulla tjejer har i alla fall gått vidare. Det ska bli spännande när man får se auditions från Luleå.

Dagens delikatess: vatten!

Jag orkar inte blogga särskilt mycket, det enda jag tänker på är ändå mat, vikt, och alla versioner som finns av dessa två ämnen. På torsdag ska jag väga mig nästa gång, jag har hittils gått ner 6,4 kg på två veckor vilket får anses som jävligt bra. Jag är så sjukt less Nutrilett så det finns inte. Smaken kan beskrivas som mjöl utblandat i vatten med en touch av choklad. Det ger väldigt dålig ork, sjukt äcklig andedräkt, muntorrhet och ett sug efter i princip allt som man kan äta. Men ingen jävel kan säga att det inte funkar! Det funkar om man håller ut och inte fuskar. Utöver Nutrilett dricker jag kranvatten, helt vanligt kranvatten. Ibland när jag känner för att lyxa till det köper jag Loka eller Ramlösa, och under dessa 2.5 veckor har jag ätit ett par morötter och några gurkskivor också. That's it. Jag tar minst en promenad per dag och försöker träna på gymmet varannan dag från och med i fredags eftersom jag känner mig stressad över att inte gå ner tillräckligt. Det är helt galet egentligen.

Jag åkte till Luleå och besökte skolbiblioteket och på Campus finns Subway, och jag älskar Subway-mackor. Det är förstås big no-no precis som allt annat men jag köpte en rostbiff-macka till Hanna. Jag vet inte exakt varför men det ger nånting att se andra äta goda saker. Nu är det bara exakt sju dagar kvar av denna min allra sista bantningskur. Sju dagar, det måste jag klara. Jag uppskattar alla pep-talk jag får, det är det som får mig att orka tvinga mig själv att fortsätta. Bit ihop eller bryt ihop, eller vad säger man?

För övrigt har jag ingen praktikplats till nästa praktikperiod i november, bara för att jag bor i fucking Norrbotten. Allvarligt talat, vart söker sig norrbottningarna när de mår psykiskt kasst? Det finns ju inte ett jävla ställe utom Sunderbyn och där tar de inte emot mig eftersom de har smockat med studenter eftersom, som jag sa, det finns fan inget annat. Jag orkar inte åka till Piteå igen, det funkar bara inte. När jag hade praktik där steg jag upp 04.30 på morgonen, kom hem vid 20 på kvällen och betalade 2000 spänn i busskort som jag inte fick igen eftersom skolan tyckte praktikplatsen låg för långt bort. Bullshit!

Hälsporre och självplågeri

Bland allt annat som händer i livet har jag troligtvis fått hälsporre. Det gör vansinningt ont under vänster häl när jag går och det har varit så i flera dagar. Det kommer vid en extremt dålig tidpunkt, jag är satt på världens bantningskur och måste gå ner en hel massa kilo och då kan jag inte ligga i soffan och sega, jag måste helt enkelt röra på mig. Så ikväll får det nog bli en tur till gymmet för cykling och roddmaskin, som skonar hälen.

Bantningskur som sagt, den klassiska Nutrilett-kuren. Fem påsar äckligt pulver blandat med vatten per dag, och utöver det vatten. Jag tänker i princip inte på nåt annat än på mat. Isterband, potatisgratäng, wok, köttbullar, halstrad fjällsik, grillspett, lasagne; det tänker jag på konstant. Om det här självplågeriet ger nåt resultat får jag se på fredag, då har jag hållit på i en vecka och ska ställa mig på vågen. Men det är som mamma säger, det här är absolut sista gången i mitt liv jag bantar. Aldrig nånsin mer ska jag göra det, så det gäller bara att hålla ut.

Det är rätt jobbigt att gå ut med mamma som redan gått ner 20 kilo och springer ifrån mig ganska direkt, men nu är hon bortrest så jag får ta tag i det själv.

Att banta får en verkligen att inse hur mycket i livet som är upphängt och fokuserat på mat. Vad gör man när man träffas och umgås om inte tar en fika, en grillkväll, lagar middag tillsammans, bjuder på hembakad gotta, super, kollar film och trycker chips, sitter på balkongen och dricker iste eller lemonad, tar en promenad ihop och belönar sig med nåt gott. Alla högtider verkar handla mest om mat så jag är extremt glad att det inte är kring jul just nu i alla fall.

När jag var liten matade mormor mig med Plopp-choklad i enorma mängder, och när jag började träna blev både mormor och farmor väldigt oroliga för att jag skulle bli för smal (ingen risk), och de mätte kärlek och uppskattning i hur mycket mat barn och barnbarn orkade trycka i sig vid varje besök. Men så växte de också upp med kött och potatis och inte mycket mer. Chokladmjölk och läsk var lyxartiklar som intogs vid högtidliga tillfällen eller hemma hos välbeställda vänner. Mormor och sex barn fick titta på när mormors första man tryckte i sig all mat de hade medan resten av familjen svalt. Så det är ju inte så konstigt att mat hade en stor och viktig plats för dem.

Det här är bara några av alla mina mattankar, jag har fler på lager. Jag försöker i alla fall att inte missunna Hanna att äta det hon vill, och hittils går det ganska bra men dagarna är förbannat långa när man räknar dem i pulverpåsar. Nu ska jag till bibblan för att låna böcker, att läsa är ett ganska bra tidsfördriv som gör att jag glömmer mattankar, det är nog därför jag har läst ut fem böcker som jag inte ens hunnit skriva om i min bokblogg.

Jag känner mig i alla fall jävligt duktig, och jag tror även mamma är förvånad över att jag hittils inte gnällt mer. Jag önskar bara att det kändes lika bra att vara duktig som det känns att äta ett Max nuggetsmål och dricka en lyxshake. Men jag kanske når det stadiet så småningom, fortsättning följer.