Nu målar vi kors i taket

Min mamma, ni vet, hon som inte gillar när människor SPÖKAR UT SIG, har precis berättat om sina planer på att fixa en ryggtavla och en fet överarmstatuering. Sen har hon ju två tatueringar sen tidigare också. Den senaste gjorde hon I Turkiet, hon följde med en främmande karl som hade en kusin som kände nån som tatuerade folk i en mörk gränd. Det är alldeles sant. Men fin blev den.

Mina egna tatueringsplaner ligger på is för tillfället. Jag vill inte tatuera mig innan jag är den storlek jag vill vara. Det vore ju förjävligt om tatueringen hamnade nån helt annanstans än där jag placerade den från början. Plus att det blir min belöning. Men vad jag ska göra är hemligt, jag har utarbetade planer för tre stycken än så länge. En som rätt många vet om, en som bara Hanna vet om och en som jag behåller för mig själv. Och så får det förbli, ett tag till. Jag kan ha ett jävla tålamod när jag vill.

Den här bilden tycker jag är så jävla rolig. Stämmer den? Det ska jag nog inte uttala mig om.

My little gay pony!

Ibland önskar jag att jag hade en extra kropp så jag hade mer yta att tatuera på. Det kan ju verka konstigt eftersom jag hittils inte har en enda, men det är ju inkomsten det är fel på och inte viljan... Bara i nacken har jag flera olika idéer som skulle se riktigt finfina ut, men det går ju inte att ha en massa motiv ovanpå varandra. Den här lilla pånnin skulle jag gärna vilja ha, den är nästan FÖR söt och det är helt min stil. Plus att den är gäj, och det är också helt min stil. Keep on dreaming...

Think ink, not mink

Jag har utvecklat ett nytt serieberoende. Jag är fortfarande lika hooked på The L Word, America's Next Top Model och alla de andra klassikerna, men nu är jag även beroende av LA Ink. Varför har jag inte sett detta underverk förrän nu? Ibland är jag extremt långsam. Hur som helst, LA Ink är skitbra och jag skulle göra nästan vad som helst för att få en tatuering av Kat von D eller vem som helst i hennes crew. Och det värsta är att det är fullt möjligt! På programmets hemsida kan man ansöka om att bli tatuerad på LA Ink, så länge man har en klar bild av vad man vill ha och gärna en bra story som tillhör tatueringen. Den lilla parentesen i sammanhanget är ju då att man får betala för sin tatuering själv, vilket är rättvist antar jag, men om jag mot förmodan skulle bli utvald måste jag ju dessutom betala resan själv, och helst kunna ta mig till LA inom 24 timmar. Helvetes jävla skit. Men drömma kan man ju. Och jag ska ha mina tatueringar. Det är bara en tidsfråga.

Just nu har jag knappt pengar till käk, än mindre till en vacker och livsnödvändig kroppsutsmyckning. Och december verkar ekonomiskt sett bli fullständigt vidrig. Men jag blev nästan gråtfärdig av glädje idag när de ÄNTLIGEN ringde från Bemanningsenheten och frågade om jag kunde jobba två korta dagar i decemer.
"-JAAAAA....eller jag menar, det kan jag väl..."

Ibland är man nästan patetiskt tacksam för det lilla.

Tidigare ikväll hade jag ett fuzzy wuzzy moment helt utan stress och mörka tankar, det var bara tyst och lugnt och mjukt och varmt. De stunderna är sällsynta men värdefulla för mig. Jag låg under täcket med två hembakta chokladmuffins, ett glas saft och en bok om en prostituerad fjortonåring i högsta hugg. Det var nästan mörkt utom läslampan, och jag låg inklämd mellan Nicki och Zero, med Strauss i fotändan och Shane i knäet. Det enda som saknades var min älskling. Och möjligtvis en något bredare säng.