Jag har lyssnat på P3 Star. På P3:s hemsida kan man lyssna på gamla program en månad efter det att de har sänts. I P3 Star från den första mars handlar det om att ha en personlig stil. Man går bland annat ut på stan och ber folk beskriva hur de ser ut och varför. Sen frågar de också: vad vill du att folk ska tycka när de ser dig?
Det tycker jag personligen är en lite konstig fråga att ställa. Då antar man ju att personen klär sig för att få fram nån sorts reaktion från sina medmänniskor. Och det gör ju ganska många. Men det finns ju också väldigt många som klär sig och ser ut som de vill och skiter i vad andra tycker om dem. Vilket går betydligt lättare om man ser ut som jag till exempel. Vad har jag på mig idag? Ett par blå jeans och en svartvitrandig tröja. Mellanlångt hår i en mellanbrun färg med blonda inslag. Det är ju så tråkigt att fötterna domnar bort, egentligen. Jag klär mig som jag har råd med, och i kläder som på ett ungefär passar min kropp. Och jag hoppas att folk inte tycker nånting om det utan gärna ser rakt igenom mig. Boring boring boring.
Det gör INTE Emma. Emma är 12 år och punkare. Palestinasjal, rakad skalle och ring i näsan. "Jag tycker ganska synd om dem som inte har nåt annat att göra än att gnälla på att jag är för liten för att se konstig ut".
"Vissa säger att jag är fin, men den vanligaste kommentaren är att jag är ful. De projicerar, de ser sina egna problem", säger bruden lugnt. Projicerar? Det ordet lärde jag mig när jag började på universitetet, tänker jag och är helt impad redan fem minuter in i intervjun. Tjejen har en väldigt mogen röst, jag skulle aldrig nånsin ha gissat på att hon var tolv år om de inte sagt hennes ålder. Hon pratar lugnt och eftertänksamt och verkar ha en skön humor. Och hon är inte en sån som slänger omkring svåra ord utan att veta deras betydelse. Hon har sina åsikter och de känns genomtänkta och självklara när man lyssnar på det hon säger. Det mesta hon säger skulle jag kunna citera här, för det är så himla smart sagt. Jag önskar att jag kunde vara lite mer som denna tolvåriga punkare. Tanter suckar bakom ryggen på henne och säger saker som "så liten och så ful", hennes pappa grät när han såg hennes näspiercing, och hon har blivit mordhotad av nazister. Att få betala ett så högt pris för att se ut som man vill och ändå vara så tuff att man inte ändrar på sig, tycker jag är jävligt coolt. Det skulle jag aldrig ha vågat när jag var tolv, inte heller när jag var sexton och knappt nu. Och det är väl lite ur det som min klädstil "hej hej titta inte på mig" har växt fram.
Hur viktigt är det att man uttrycker nånting med sina kläder? undrar reportern. "Inte jätteviktigt. Huvudsaken är att man gör nånting. Det är inte att man bara ser konstig ut för det hjälper ju inte ett dugg. Det förändrar ju inte alls samhället att bara se skum ut. Men man kan ju få folk att bli intresserade och börja lyssna på mig och vad jag säger ifall jag ser konstig ut." säger Emma.
Jag har alltid gillat alternativa stilar. Särskilt emos är riktigt söta. Även om det inte är en stil jag själv skulle välja så blir jag glad när jag ser emos på stan. Likadant med punkare. Eller mindre radikala alternativa stilar såsom butchiga tjejer tycker jag också är jättespännande. För hur kul vore det om alla såg ut som Blondinbella? Sen behöver man inte alltid vara radikal för att vara intressant. Piercingar, tatueringar, tjejer med kort hår eller inget hår alls, killar med smink, tanter med rosa hår... De gör livet lite roligare. Jag tror att många, medvetet eller ej, är avundssjuka på folk som har en alternativ stil. Kanske inte nödvändigtvis på kläderna i sig, men på hela attityden. Jag skiter väl i vad du tycker. Det är en sorts frihet som många människor inte har eftersom de lyssnar på den lilla rösten som säger "men vad ska folk säga..." Den rösten behöver ju inte vara liten heller, den kan ju tillhöra en skrikande gormande förälder eller en skröplig farmor som man av en eller annan orsak vill eller måste ta hänsyn till.
Jag: Mamma, vad skulle du ha gjort om jag hade piercat läppen innan jag var arton?
Mamma: Ja då hade jag slitit ut den.
Personligen tänker jag ganska sällan på att piercingar, särskilt i ansiktet, kan vara provocerande. Många människor tycker det är sjukt fult och äckligt. Som tur är håller de snacket bakom min rygg så jag slipper höra det. Kanske kan den komma att ge mig problem i framtiden när jag vill ha en anställning. Jag har själv aldrig sett exempelvis en personalchef eller någon som jobbar med psykologi med synliga piercingar och tatueringar, vilket är väldigt synd. Jag kommer ihåg tjejen som var på anställningsintervju. Det gick väldigt bra. Men innan tjejen gick sa hon: förresten, om det blir problematiskt med min piercing så kan jag ta ut den om jag får jobbet. Och intervjuaren sa: bra, ta ut den så får du jobbet. Det här var inte ett jobb inom livsmedelsindustrin eller nåt annat där hygienen är extra viktig. Det handlade bara om människors förmåga att tillskriva en vissa egenskaper för att man ser ut på ett visst sätt. Med piercing är jag inkompetent, utan den blir jag kompetent. DET är sjukt och äckligt i mina ögon.
Tänk bara vad mycket skit finansminister Anders Borg har fått höra bara för att han råkar ha hästsvans. "Ska man verkligen se ut sådär när man sitter i regeringen..." istället för att tycka att det är kul att inte alla politiker ser ut som kloner. Jag tycker det är självklart att Anders Borg är lika inkompetent med hästsvans eller ej.
Jag köpte faktiskt mina drömbrallor för inte så länge sen. Jag har verkligen velat ha såna hur länge som helst. De var till och med på rea. Och jag provade dem framför spegeln om och om igen. Jag tänkte att kanske, kanske satt de bättre än vad jag kom ihåg. Men nej. Jag hade äntligen ett par riktigt snygga bralls, i rätt storlek och allt, och jag såg ut som ett miffo i dem. Det funkade verkligen inte alls. Så med sorg i hjärtat lämnade jag tillbaka dem. Man måste inse sina begränsningar. Men en dag ska även jag se ut precis som jag vill. My time will come.
Finns det några andra punkare på din skola? frågar reportern när intervjun nästan är slut. "Nej. Inte alls. I skolan finns det ingen." Känns det ensamt? "Nej, inte så jätte. Ibland. Men jag försöker ju hela tiden omvända dem. Visserligen går det inget vidare bra men då har jag åtminstone nåt att syssla med."
Som sagt, stencool brud! Passa på att lyssna på
intervjun medan den ligger ute, det är nog bara ett par dagar till. Den är värd det!
Ovan: Snyggt! Grr.
