Snart dags att ta fram kvasten.

Yes, snart är det dags att flyga iväg till Blåkulla. Trosor behöver man tydligen inte ha på Blåkulla men Shane är med på kvasten, som man ser på bilden. Som det ser ut kommer jag inte flyga längre än till Luleå på påskafton för att fira Mr Fabuolous himself på födelsedagen, men man vet aldrig vad som händer.

I maj blir det däremot en längre flygresa, jag och Linda åker äntligen ner till Småland! Det blir även ett par avstickare till Skåne och Östergötland, man måste liksom passa på att utforska ordentligt när man inte befinner sig i de nedre regionerna så ofta. Vilket lät som ännu en anspelning på att vara troslös men sån är inte jag, jag är en fin flicka. Vi ska i alla fall träffa hjärtats vänner och familj och jag är bara ett par kilo nervös för det men det går säkert bra.

Igår firade vi fem månader, hipp hurra för oss! Vi firade med skräckfilm och hämtpizza som de romantiska tjejer vi är. Man kan konstatera att sambolivet är härligt och fantastiskt men inte alltid enkelt. Vad gör man när flickan har hemlängtan till familj och vänner och hemtrakterna, och varken tiden eller pengar vill räcka till? Man finns där så gott man kan och försöker räcka till. Och vad gör man när man beter sig som världens mest fittiga pmsbitch utan anledning och gråter en skvätt över smutstvätten och inte kan förklara det ens för sig själv vad man pysslar med? Man sväljer stoltheten, ber om ursäkt och försöker räcka till. En sån tur att jag har Linda som älskar mig trots att alla mina sidor inte är särskilt vackra. Hon är verkligen en underbar person och hon ger mig otroligt mycket glädje och lycka varenda dag, även när jag inte förtjänar det. Sen kan man inte hjälpa att jobb och pengar och väder och verklighet tränger sig på och försöker jävlas ibland, man får bara spotta i nävarna och gräva sig uppåt igen.

Har du hört den förut?

Jag jobbar med bemanning, vilket är intressantare än det låter en del dagar. Man upphör liksom aldrig att förvånas över människor, på både gott och ont. Jag hade aldrig kunnat ana att det finns så många skäl att inte jobba.

Jag: Hej, vi har ett pass här hos XX. Skulle du kunna ta det?
Tjej: Nej det går inte. Mitt marsvin har dött.
Jag: Okej...
Tjej: Ja, och jag har ett nytt marsvin. Och det äter inte så bra.
Jag: Okej...
Tjej: Och om det inte äter, då kan det faktiskt bli förlamat. I bakbenen.
Jag: Okej...så du kan inte hoppa in, bara två timmar?
Tjej: Nej, det går ju inte. Jag måste vara hemma och se så att mitt marsvin äter.

Filmtips.

Igår var jag och Linda på bio och såg The Impossible, jävlars vad bra den var! Bästa filmen jag sett på länge och perfekt att se på bio! Särskilt när man, som jag, redan tycker att vatten i allmänhet är väldigt obehagligt till och med när det är blått och vackert och står stilla. Så som sagt, masa röven ur soffan och plantera den i biofåtöljen framför denna film! Nu ska jag fortsätta mitt härliga kvällspass som slutar klockan 22.

Jordens undergång.

Jag drömde världens äckligaste jobbigaste dröm inatt, den var så nasty så jag tvingade mig själv att vakna. Jag drömde om jordens undergång, inte så actionspäckat som i 2012-filmen utan sådär krypande och obehagligt som i The Happening. Jag tänkte hela tiden på Linda men hon var nere hos sin familj i Småland och jag kunde inte få tag på henne, jag försökte ringa henne men numret gick till någon annan. Jag var på stan med Jossie och tänkte att jag måste ta mig hem, något kommer att hända, men Jossie brydde sig inte utan ville bara veta om vi skulle hinna till nån kvällskurs vi skulle på tillsammans.
"Du, jag skiter i den där jävla kursen!" sa jag och sen stressade jag på henne för att vi skulle hinna hem, vad nu det skulle hjälpa. Sorry Jossie, skulle aldrig vara så otrevlig om inte jorden höll på att gå under. Himlen svartnade, getingar och trollsländor flög i formation och anföll människor, folk sprang kors och tvärs och köerna gick långa till bankomater och telefonautomater. En bil körde in på cykelvägen, fisk-kiosken blev plundrad och sönderslagen, och mitt i allt kändes det som att bara jag förstod att allt skulle gå åt helvete. Så jag tänkte att nej, nu måste jag fan vakna, jag orkar inte mer! Så jag vaknade till en helt vanlig måndag med strålande sol och min älskling bredvid mig, 20 minuter innan larmet ringde. Jävla drömmar alltså.

I april blir det en resa ner till Småland för både mig och hjärtat (inte fan stannar jag här om jorden nu skulle få för sig att gå under liksom...), det ska bli jättekul och skönt att komma härifrån och träffa Lindas familj och se var hon växt upp. Dessutom har jag aldrig varit i Småland så det blir massor med mys. Men det är ju ett tag kvar så jag ska njuta av norrländsk vinter en stund till.

Jag vet inte om jag har brist på nånting, känner mig så trött hela tiden. Både sovtrött och liksom orkeslös och initiativlös. Men nu har jag beställt tre olika sorters dunderpiller så jag hoppas att nån av dem gör så jag bli klar i kolan igen, annars får jag gå till Vampyrcentralen och låta dem sno blod av mig så kanske jag blir klok på vad jag saknar.

Nu har jag faktiskt inte tid att skriva mer om mitt oerhört intressanta liv för jag har lunch och är jäkligt hungrig. Hoppas jorden inte går under innan jag fått mig en macka i alla fall!