All I can do is keep breathing.

Idag är det söndag, vilket innebär att jag varit hemma en vecka. Kan det stämma? Det känns som att tiden kletar ihop till en gegga, en dag är ungefär som vilken annan dag som helst.

Det känns som att jag varit så ledsen sen jag kom hem. Inte så att jag hela tiden går runt och tänker på hur ledsen jag är, men lite som att jag hela tiden försöker distrahera mig själv och göra en massa saker, men inte för sakernas egen skull utan för att undvika mitt eget sällskap och för mycket tid att tänka, för det känns som att jag alldeles för lätt trillar ner i den här ledsenheten igen och det är förbannat jobbigt. Det känns som att jag har kroppen på ett ställe och hjärtat på ett annat, inte konstigt man känner sig splittrad och, typ...fnurrig. Som att gå runt med konstant pms.

Men jag vet inte vad annat jag kan göra just nu, mer än att fylla dagarna med liv och inte livet med dagar. Kanske att jag blir lite klokare och ser lite klarare om jag fyller ut mina dagar med ännu fler promenader och krukväxter och spellistor och lite mer övertid på jobbet och nya kängor i skohyllan. I swear, sometimes I just wanna high five myself. In the face. With a chair.