Jag och katter alltså

För den som känner mig är det ingen nyhet att jag älskar katter. Jag har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Inga andra djur är mig lika kära som katter, men jag tycker väldigt mycket om andra sorters djur och vill att straffen för djurplågeri ska höjas avsevärt. Men jag skulle aldrig vilja jobba med djur, jag skulle helt enkelt inte palla. Jag HATAR alla dessa som skickar inbjudningar till olika anti-djurplågeri-grupper och liknande på fejjan. Jag stödjer absolut gruppernas syfte till hundratio procent, problemet är bara att man inte kan klicka på dem eller gå med. För då pluppar det regelbundet upp i news feed vidriga bilder på torterade hundvalpar och ihjälstampade kattungar och uppbrända kaniner och allt möjligt annat hemskt. Och såna bilder kan jag aldrig få ur huvudet, det går bara inte. Så numera ignorerar jag allt sånt och jag blockerar även de av mina vänner i min news feed som lägger upp länkar med bilder på plågade djur hela tiden. Säg bara var jag ska skriva på istället, och sluta ge mig mardrömmar.

När jag läste American Psycho så blev jag extremt illa berörd och började nog till och med grina. I den boken förekommer all möjlig sorts vidrigt övervåld mot människor, men jag tog extremt illa vid mig över scenen när en liten hund blev plågad, jag kan inte ens läsa om sånt i text utan bilder. Jag är totalt hyperkänslig när det gäller sånt där, jag vet inte exakt varför. Det är en helt annan sak med människor. Jag blir ofta väldigt rörd och berörd när jag får ta del av patienters berättelser om hur jobbigt, svårt och tungt de har det och hur dåligt de mår, men det leder till att jag funderar på hur personen skulle kunna må bättre och vad den personen behöver för hjälp och inte till att börjar grina eller slår händerna för öronen. Tur är väl det med tanke på vad jag ska jobba med.

Jag har egentligen inte särskilt många deal breakers som är huggna i sten, men att inte tycka om djur är definitivt en deal breaker, en sån människa skulle jag inte kunna vara ihop med. Och en sån skulle inte kunna vara ihop med mig, det kan jag nästan garantera. Jag är nämligen en sån som pratar med mina katter med bebisröst och ber Hanna att få prata med dem i telefonen när jag är borta från dem, och jag är en sån person som skulle kunna skicka hemmagjorda julkort på kattorna i tomtemössor med texten "God jul önskar Shane och Zero". Men det har ni säkert redan räknat ut?

Jag kom att tänka på ämnet eftersom jag inte kan låta bli att titta på sjukt gulliga kattunge-videor på youtube. Tänk att mina vildkatter har varit sådär små och oskyldiga...

Halvtidsbedömning och snökaos

Nu har Linköping tydligen "snökaos", vad fan det nu kan innebära. Det snöar, liksom. Bussarna är sjukt försenade, människor har inte kunnat ta sig till jobbet och bilar har kört i dikena kors och tvärs. Det snöar, liksom. Sen när är det världens undergång? Det finns väl nåt som heter plogbilar? Bilar har väl nåt som heter bromsar? Jag har aldrig fattat den allmänna handlingsförlamningen som följer efter att det har snöat i två dagar. Men, som jag fått höra X antal gånger de senaste veckorna, jag är ju en norrlänning som borde vara van vid snö.

Jag är ledig imorgon och det ska bli grymt skönt med en lång helg. Idag har jag haft halvtidsbedömning, vilket är nåt utav det värsta jag vet. Men jag skröt över mig själv utav helvete kan jag säga, varken handledare eller lärare ska ha en chans att tycka nåt annat än att jag är awesome. Mina handledare på öppenvården är i alla fall helt awesome, och jag tror att många av deras patienter också tycker det. Jag har verkligen hamnat med rätt personer, och jag har fattat hur superviktigt det är eftersom jag nu också varit inom slutenvården ett par dagar. Där kände jag mig dum och i vägen mest hela tiden, jag fick inget bra intryck över huvud taget tyvärr. Men mina handledare ska som sagt ha guldstjärna, och det ska även patienterna som har låtit mig vara med och dela deras värdefulla samtalstider och som låter mig ställa mina ibland dumma frågor.

Nu ska jag krypa ner under täcket och värma mina fötter som hann förfrysa några gånger om när jag väntade 40 minuter på bussen hem.

Skyll inte på praktikanten

Nu har jag varit i Linköping i två veckor, det går undan när man håller sig upptagen. Jag saknar mina nära och kära och mina lurviga djur där hemma, men själva Boden saknar jag inte ett skit. Vad finns det att sakna liksom? Inte ens Åhléns orkar överleva i Boden, det säger väl nånting. Linköping är en fruktansvärt blöt stad, men fin. Jag är konstant fuktig, och inte på det braiga sättet. Det regnar och snöar och slaskar om vartannat. Solen ser man inte till och det blir liksom aldrig riktigt ljust ute. Men jag trivs rätt bra med det av nån anledning, jag saknar inte snön och kylan. Praktiken går fint också, mina handledare är jävligt schyssta och det ska bli trist att lämna dem och åka hem i december.

Att vara room mate funkar också bra, jag och Jossie har kommit in i ett fint flow, men jag har insett hur sjukt trist det är att sova ensam! Särskilt när man ligger på madrass på ett hårt golv... Grymt myssugen blir man, och frusen. Brr.

Älskar felsms!

Det slår aldrig fel, varenda gång jag går in på felsms.com så slutar det med att jag sitter och asgarvar för mig själv. Folk är verkligen hur jävla störda som helst! Jag är i alla fall väldigt väldigt glad att jag aldrig fått ett porrigt sms från nån av mina föräldrar... Eller tvärtom!

Till: Pappa
Sms: Jag drömde att jag hade sex med en tjej, vad vill jag egentligen???
Svar: Kanske du vill prata med mamma om det där.

Förklaring: Jag hade länge haft drömmar om tjejer. Då jag själv är tjej så kändes det lite konstigt eftersom jag aldrig trott att jag var lesbisk. det här smset skulle inte till pappa utan till en killkompis. Nu idag så är jag lesbisk. Det går jättebra!
/Amelia

Till: Mig från pappa
Sms: Skulle jag köpa mer än mjölk älskling? Vill du ha en slick på fittan ikväll???
Svar: Eh, vill kanske inte veta det där!

Förklaring: Fan vad drygt det är att få ett sånt där sms av pappa. Smset skulle till mamma.
/Peter

Till: Brorsan
Sms: Tycker att din snopp ser ut som en litet kotte.
Svar: Jag vet.

Förklaring: Skulle skoja lite med min pojkvän men skickade till min bror som tydligen har en kottsnopp. /Nancy

Life Down Under

Nu har jag varit i Linköping i en vecka. Veckan har varit väldigt bra! Jag har aldrig varit här förut, allt från dialekten till busskort-systemet känns nytt och outforskat för mig. Linköping verkar hittills vara en väldigt fin stad, och människorna är så jäkla trevliga. Plus att dialekten är jättegullig.

Jag har just nu praktik på Psykiatriska Öppenvårdsmottagningen och det har varit jättebra det också. Mina handledare är jättetrevliga och roliga och jag har redan fått vara med på mycket. Man får också en ganska brutal inblick i psykiatrin, hur det fungerar i verkligheten. Just här i Linköping är det ganska rörigt just nu men jag tror jag skriver ett enskilt inlägg om det så småningom. Det hela handlar som alltid om pengar. Fucking jävla pengar. Hur ska man värdera en människas lidande eller välmående? Det går inte att värdera i pengar, enligt mig, men beslutsfattarna tycker det går utmärkt.

Vädret här är inte så roligt, det är ett evigt regnande just nu och har varit det i några dagar. Jag har dragit på mig en förkylning så i helgen ska jag bara ta det lugnt så jag orkar med nästa vecka. Min kära kompis och numera även room mate Jossi åker till pojkvännen idag så jag har lägenheten för mig själv. Jag ska passa på att göra en utflykt till Coop, dit jag faktiskt hittar, och handla lite mat. Sen blir det en kväll i sängen med böcker, tv och dator och nässpray i högsta hugg. Jag är nyfiken på vad man kan hitta på för roligt här i Linköping men det får vänta tills jag mår lite bättre.

Jag saknar Hanna och kissemissarna, jag skulle gärna ha dem här med mig. Men själva Boden saknar jag inte på något sätt. Jag känner lite som Winnerbäck sjunger:
Dina sånger har jag sjungit, dina drömmar har jag drömt
Min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt.

Mot Linköping

På fredag åker jag ner till Jossi i Linköping för 5 veckor praktik. Det ska bli jävligt roligt att äntligen se hur hon bor, men allt runt omkring är rätt jobbigt. Packa och fixa en massa saker, jag önskar jag hade en slav som kunde fixa allt tråkigt. Jag fick mycket fint i födelsedagspresent för övrigt, det var en helmysig födelsedag. Är skitless på skolan och allt som har med den att göra så jag hoppas praktiken blir intressant och att min handledare är bra. Min älskling har ju också sin praktik så hon kommer nog klara sig fint, vi har ju fixat förhållande på distans förut.