Sambolivet i bilder

I've got a feeling...

...that tonight's gonna be a good night. That tonight's gonna be a good, good night.

Snark.

Sitter och lyssnar på en internetföreläsning av en gubbe med lika mycket utstrålning som en gråsten. Dessutom pratar han om det fantastiskt ointressanta ämnet vetenskapsteori. Det är bara bullshit att vi ska behöva läsa det. Jag kan lova redan nu att vi ALDRIG kommer få nån som helst användning av det. Hur kan jag veta det? Jo, för jag har redan läst det. Därför. Jag hoppas verkligen mina klasskamrater håller ut, för det finns faktiskt ljus i tunneln. Den här kursen är ju bara 7.5 poäng, och efter den kommer vi få läsa barn- och ungdomspsykiatri. Så det är bara försöka överleva till dess.

Ibland känns det som att högskola och universitet är ett enda stort skämt som ingen skrattar åt.

Norrländsk väderstation.

Klart och tydligt!

Alice i Underlandet

...ska vi äntligen se ikväll, jag, älsklingen och Ellipelli. Vi ska också shoppa upp våra små slantar i bigtown Luleå.

Vila i frid Lussekatten.

I lördags var vi tvungna att ta bort min älskade lilla kisse Lucifer. Han har varit sjuk i flera omgångar. Varje gång slutar han äta och dricka och bara ligger, helt apatisk. Veterinärerna har inte hittat nåt fel på honom. Allt vi fått i diagnosväg var ett papper med texten "symtom på anorexi". Så tydligen hade han ätstörningar, det låter ju som en skitbra diagnos på en katt, verkligen.

Och nu var det samma sak igen. Mamma har verkligen försökt allt och fått i honom mat och vatten med tvång men det blev inte bättre över huvud taget, bara sämre. Ingen av oss hade råd att ta honom till veterinären ytterligare en gång, mamma har redan betalat flera tusen kronor för alla möjliga test och mediciner som ändå inte hjälper. Och som mamma sa, för vems skull gör vi det egentligen? För vår egen skull, så är det ju. Kisse fick bara plågas, han var mager som ett litet kräk och orkade inte ens tvätta sig själv.

Lilla kisse han var så fin. Jag kommer ihåg när jag och mamma åkte till Piteå och valde ut honom. Han föddes upp av en Crazy Catlady som hade 18 katter i en tvårumslägenhet. Jag valde honom och döpte honom till Lucifer, och styvsyrran fick hans grårandiga brorsa och döpte honom till Curre. Det var 2001. Sen när jag flyttade hemifrån kändes det jättejobbigt att behöva lämna honom kvar hos mamma. Men jag ville inte ta honom från ett stort hus med stor trädgård där han får gå in och ut som han vill och regera kvarteret, till en enrumslägenhet. Så han har fått bo hos mamma och jag har saknat honom så mycket men jag hatar att åka hem så jag har hälsat på honom alldeles för sällan, vilket jag alltid kommer att ha dåligt samvete för. Det värsta jag vet är personer som skaffar djur och inte tar ansvar för dem, och så har jag gjort precis så själv, så känns det. Men han var i alla fall världens snällaste katt. Han skulle aldrig ha rivit ner saker, mördat toarullarna, grävt upp blommorna, ätit plast eller allt annat som Shane och Zero pysslar med dagligen.

Lusse var mest nöjd med att sola på gräsmattan, gosa, äta mat och försvara sitt revir. Men jag tror att vi gjorde rätt som lät honom få somna in, för det är inte rätt att behålla honom när han bara får plågas, det är bara själviskt. Men jag kommer sakna min älsklingskisse väldigt mycket. Han var mattes ögonsten.

Det rullar på

Jag erkänner, bloggen känner sig bortglömd. Livet rullar på i ganska lagom takt. Jag hoppas jag fick godkänt på tentan i biomedicinsk grundkurs, det vore drygt som fan att behöva göra om den. Just nu är jag ute på praktik, jätteskönt att få komma ut i verkligheten en stund. Hanna är jätteduktig i stallet trots att hon ibland landar på huvudet, ryggen, och alla andra ställen än fötterna när hon ska sitta av. Själv går jag inte utanför dörren om jag inte måste, jag är så jävla less på snön och vintern så jag står knappt ut. Kom nu våren, kom igen!

Idag, lördag morgon, steg vi upp kvart i sju(!) för att tvätta och så småningom städa.

Jag har tyvärr blivit beroende av Farmville. Jag ville inte ens spela det spelet! Jag höll ut så länge men nu har jag trillat dit, och inatt drömde jag inget annat än att jag sådde och skördade, sådde och skördade...i drömmen hade jag åtminstone en traktor, det har jag inte råd med på min farm än. Suck.

Det var det som händer i mitt spännande liv. Men på onsdag kommer Jessy, yay! Henne har vi saknat!