Nostalgi någon?

Jag hittade min gamla dagbok på vinden. Den skrev jag i från 2001-2005, och var den sista dagbok jag faktiskt skrev på papper. Man får många blandade känslor av att läsa gamla dagböcker. Den första är skam. Hur kunde jag vara så omogen, ytlig, barnslig och fjortis? Den andra är nostalgi. Jag saknar den tiden på sätt och vis. Jag ville dö för att jag inte fick sitta bredvid rätt person i klassrummet eller för att vi hade idrott på fredagseftermiddagarna. Men sidorna är fyllda av bra saker också: lovord till mina kompisar, framtidstro, kreativitet (fatta att jag skrev långa stycken klockan sju på morgonen innan jag gick till skolan!)och en massa roliga grejer hela tiden. Jag sov över hos mina kompisar varenda vecka, vi hade fester och tacokvällar och chatt-nätter och filmkvällar och vi spelade tennis och tränade på gym och cyklade till aldersjön och spelade volleyboll. Såhär skrev jag i det allra första kapitlet i dagboken (obs! när jag skrev detta hade jag inte ens fyllt femton, kom ihåg det när ni läser det!):

Från början, i sexan typ, var vi bara fem: jag, Minna, Ohana, Chessy och Jojo. Sedan började vi på högstadiet. Vi blev kompis med Angel och Ellifiore, som är Jehovas Vittne. Hon borde egentligen inte vara med oss, eftersom vi kan ha "dåligt inflytande". Jaja.
Minna är speciell. Hon har varit kristen, vegetarian och är feminist som inte rakar sig. Angel är nog coolast. Det är alltid hon som hittar på roliga saker när vi andra är för lata. Chessy har jag känt sen dagis. Hon är rolig och knasig, hon är nog den bästa av mina vänner om jag måste välja. Jojo är den tysta och blyga. Men hon är min kompis. Hon har hjälpt mig många gånger med allt från skjuts till matteläxor. Jag är henne evigt tacksam. Ohana och jag har alltid kul tillsammans. Vi är lite flummiga, älskar Sailor Moon och skräckfilmer och när vi sover över hos varandra måste vi akta oss så inte Freddy Krueger kommer och ta oss. Får jag problem med skelettet är det antagligen hennes fel, eftersom hon alltid vill rida på min rygg och sitta i mitt knä. Ellifiore är som sagt Jehovas Vittne. Vilket betyder att hon inte får vara med på våra fester och knappt annars heller. Jag har aldrig varit med henne utanför skolan. Men vi har kök ihop i hemkunskapen och det funkar jättebra. Jag vet att jag kan få henne att skratta. Hon är trevlig och har jättebra betyg. Det var väl mina kompisar. De är fantastiska hela bunten, och vi kompletterar varann perfekt. Vi så att säga lyfter fram varandras bästa sidor.

Är det bara jag som undrar vad som hände sen? Jag önskar att jag kunde få tillbaka den tiden, det var fan underbart. När man ser vänskapsmässigt alltså, i övriga fall var det väl i princip katastrof. Jag refererade till mig själv som en ful tönt på var och varannan sida, och jag överöste sidorna av galna citat som "Jag gillar killar. Jag älskar killar!" (Övertydlig någon? Försökte jag kompensera för nånting måntro? Hmm!)

Jag kan i alla fall säga till alla i ovan nämnda stycke: jag älskar er som fan även om jag kan vara en ganska kass vän och vi alla är på helt olika platser, både fysiskt och symboliskt antar jag. Och ni är fortfarande grymmast även om inte jag, och säkert inte ni heller, är samma personer som vi var när vi var fjorton och förvirrade. JAME 4-EVER! Men helst skulle jag vilja ha tillbaka det livsglada lilla troll som red in grisen i hatt och sparkdräkt. Those where the days my friend.


We held hands and laughed
Then we jumped in the water
Off the jetty we'd fly
As the sun got hotter
We were any age
Floating through space
Happy for once in the human race
On this sweet Sunday, and into Monday
Your arms wrapped around me
Where my love has found me
But am I really free?

If I could read your mind
I hope I'd find
The same love I have in mine
If I could go back in time
I'd try to find you
And make up for all this wasted time