Förlåt.

Lika bra att klara av det redan i rubriken. Detta kommer inte att bli ett uppåt inlägg.

Nu är jag hemma igen. Borta bra och hemma pest som man säger. Inte ens nån jävla översvämning finns det att kolla på numera. Vattnet har runnit undan. Vill tillbaka till Hanna nu och krypa ner i hennes säng igen. Det är som att färdas in i ett parallellt universum. Hon är alltid vacker och mjuk och snäll och tålmodig med mig. Och omtänksam och förstående. Och hon luktar verkligen alltid gott.

Har som sagt en symbolisk summa kvar på kontot. Ska använda den till att köpa Eurpshopper ris och snabbmakaroner. Så man håller sig ovanför ytan.

Hade en välkomstpresent på köksbordet när jag kom hem. En elräkning på 1200 spänn. Så nu vet jag vad studiestödet i maj kommer att gå till. Hur juni ska gå runt vet jag inte riktigt. Har inget jobb än i alla fall.

Ska lämna in ledarskapsarbetet snart, har inte börjat än. Inte med c-uppsatsen eller. Eller det personliga utlåtandet. Och tydligen kan man inte få skippa miljöpsyken heller om man vill ha examen. Orkar knappt bry mig, eftersom det varken kommer göra till eller från. Här kommer en rolig historia. Grace pratade med en snubbe på kommunen och bokade ett möte som skulle handla om sommarjobb. Väl där får hon veta att hon går en värdelös flumutbildning, att hon är värdelös på arbetsmarknaden och inte duger till att få jobb, och sen fick hon ett tack och adjö och numret till ett städföretag. Ljuset i tunneln var ett tåg, så att säga.

Nicki haltar, hon sladdade in i brandstegen. Mamma tyckte det verkade värre än förra gången. Tyvärr spelar det ingen roll för jag har inga pengar till att ta henne till veterinären, så jag bara hoppas och ber att det blir bra av sig själv.

Det är så jävla pissigt att vara hemma igen. Jag hade lust att gå av på varje station där tåget stannade och bara börja ett nytt liv där. Mamma hade tänkt låna pengar av mig men jag har ju inga att låna ut. Jag orkar inte oroa mig för henne också, det gör jag inte.

Allt är bara pengar pengar pengar. Snart är det det enda jag kan tänka på. Hur mycket jag har, vad jag har råd med, vad jag inte har råd med, hur jag ska få råd, hur mycket alla andra har, vad de gör för sina pengar, hur många jag skulle kunna mörda om jag bara fick lite pengar...jag drömmer mardrömmar om jobb och pengar på nätterna. Fy fan vad jag hatar pengar. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att ha pengar.


Hundra lysrör tända i skyn
Nu syns vägen, den som du valt
Ska du orka ända fram
ta ett helvete i taget

Du står och väntar i en ny loge
fönstren skakar blecket slår
Du kan känna vattnet stiga
men ta ett helvete i taget

Nu tänder dom på scen
Du ska upp där och få vingar
i en himmel som är röd
och i ljudet av händer

Och du ska sjunga om kärlek
som aldrig lyfte och fick fart
Om dom som inte lyckas
ta ett helvete i taget

När ljusen släcks och du är ensam
och någon slitit av all hud
då hör du dig själv vädja
till den Gud du inte längre känner

Hjälp mig tro, hjälp mig falla
från det grepp jag hänger i
Ge mig frid nog att kunna
ta ett helvete i taget



Just det. Team Cans vann körslaget. Fair game, de var bättre. Det är ändå skit samma för pengarna skulle ändå inte ha gått till nån verksamhet som jag nånsin kommer att ha nån nytta av.


Och för övrigt är jag LESS på att gråta på tåg. Jag måste ha gråtit mig igenom varenda jävla tåg i Sverige snart.