Hej hopp, bloggen lever igen. Har inte haft någon inspiration på länge, men nu känner jag att det är på plats med en uppdatering.
Jag och Hanna har bestämt oss för att gå skilda vägar och göra slut. Det blev 4,5 år tillsammans och det är inte så jävla illa. Men ibland måste man inse att det inte går längre, och ta rätt beslut innan man sårat varandra onödigt mycket. De första 2,5 åren bodde vi 85 mil från varandra och hade knappt tid eller råd att träffas. De senaste 2 åren har vi bott i en liten etta och bara haft råd att överleva och knappt ens det. Vi har aldrig ens haft råd att åka på semester tillsammans och de senaste månaderna har vi varken haft sysselsättning eller inkomst utan varit med varandra dygnet runt i ett rum. Mammas reaktion var: "jag är imponerad av att det hållit så här länge utan att ni har slagit ihjäl varandra." Så visst fan har vi gjort det bra.
Sen är det ju så att Hanna fått känslor för en annan tjej. Det är ingens fel, det kunde lika gärna ha hänt mig, men när det händer går det egentligen inte att komma längre. Sen finns det såklart andra faktorer som jag inte tänker skriva om men allt som allt vet jag att vi har tagit rätt beslut, även om jag känt ungefär alla känslor som finns i en ganska utmattande ologisk röra...
Jag har i mitt liv varit i fasta förhållanden i sammanlagt nästan tio år. Tio år! Förra gången jag var singel hade jag inte ens nån fucking facebookstatus att uppdatera. Så för att beskriva hur jag mår just nu, vilket många fina goa omtänksamma människor har undrat, så känner jag mig vilsen, ledsen, lugn, lättad, helt okej, ganska bra, inte alls bra, oattraktiv och oälskad, snygg sexig och singel, needy, bekräftelsehorig, independant woman, självsäker, osäker, nostalgisk, bitter, cynisk, harmonisk, optimistisk inför framtiden och en bunt andra känslor. Efter varandra, på en och samma gång...jag önskar jag kunde ta semster från mig själv. Eller ännu hellre, ett satans jobb att gå till så jag fick nåt konstruktivt att göra och tänka på!
För visst skulle situationen underlättas om det inte vore så att jag nu bor i en etta tillsammans med mitt ex, som är tillsammans med en ny tjej, särskilt med tanke på att vi båda står utan inkomst och inte har råd att bo var för sig och knappt ens tillsammans. Och just det,tack vare att min handläggare på arbetsförmedlingen och en tomtenisse på alfa-kassan och deras "hjälp" kommer jag inte få någon ersättning alls den här månaden, så hur räkningarna ska betalas vet jag ärligt talat inte just nu. Just det, det är snart jul dessutom. Jag skrattar hela vägen till banken. Som jag ska råna ifall nu någon undrade, för några pengar på kontot har jag fan inte.
Så ligger det alltså till. Tusen tack för all omtanke och alla fina ord som jag fått från många håll, keep em coming...bara en kommentar på fejjan eller ett sms betyder mer än man tror! Och det är så himla fint med personer som bryr sig mer om hur man mår än om att få reda på det saftigaste skvallret. Jag uppskattar det som fan ska ni veta, och mest av alla uppskattar jag ELLI. Det finns ingen som är lika omtänksam och gullig och det finns ingen som ställer upp som hon. Hon har funnits där och varit en riktig klippa, och den som inte har vett att uppskatta Elli får faktiskt skylla sig själv. Puss och kram på dig fina kompis!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
åh vad snällt sagt! nästan att jag måste ta till lipen! men kan inte säga annat än detsamma! när allt går åt skogen, det är då man verkligen vet vilka ens riktiga vänner är! :)
Oj, vilken jobbig situation, jag hoppas det löser sig för dig snart.
Har själv stått helt utan sparpengar, inkomst och slutligen någonstans att bo. Det löste sig, jag vet i ärlighetens namn inte hur men det gjorde faktiskt det. Men det är ju inte utan att man funderar på vem där uppe som straffar en och för vad.
Styrkekramar!
Skicka en kommentar