Bodypaint is better than chocolate.

Just nu sitter jag och kollar på en av mina favoritfilmer, Better than Chocolate. Jag tycker den är så mysig och rolig, och varje gång jag ser den blir jag så sjukt sugen på att ha någon att kroppsmåla! Rulla runt på golvet i färg och trycka tuttarna mot pappret, det ser så jävla härligt ut! Och tror du mig inte, kolla själv! Bästa scenen! Om någon skulle föreslå en stilla eftermiddag av kroppsmålning så skulle jag vara så jävla PÅ, säger jag bara! Det dumma klippet går tyvärr inte att bädda in, men här är det: MUMS.

Love at first...drink?

Ni måste lyssna på det här klippet, det är så jävla roligt så jag dör...Och det roligaste är att killen som fick det här meddelandet på sin voicemail inte ens hade varit ute kvällen före! Men vad säger ni, visst skulle man ringa tillbaka till den här bruden? Hon verkar vara ett riktigt kap! Och om det är oklart på nåt sätt så är hon singel och jobbar på jamba juice...j-a-m-b-a b-a...jamba!
...och hon älskar jojos. Drömtjej!

Old School Eyecandy.

Nu kommer grandma här och viftar med käppen, så akta er! Ja, jag hade tänkt ägna en liten stund åt att klaga på dagens ideal. Jag vet att smaken är som baken och att den enes bröd är den andres död och så vidare, så jag säger inte att alla tycker att det här det snyggaste som finns. Men faktum kvarstår att Internet är helt översvämmat av communitys/forum/bloggar med bilder liknande denna:



Sen finns det många andra ideal men jag tänkte slå ett slag för vad jag tycker är den skönaste formen av skönhet, innan spray tan och photoshop fuckade upp mänsklighetens verklighetsuppfattning. Såna här brudar, finns de ens idag? Rosenkindade med runda lår och lite halvglada tuttar som inte sitter upptryckta under hakan... Annat än i burlesque-shower då eventuellt, men det är ändå inte samma sak. Och kom inte dragande med Scarlett Johansson eller Anne Hathaway. Inte. Samma. Sak! Punkt och slut. Jag menar: kolla på Esther Williams: hon har liksom veck på sin baddräkt! Skulle det förekomma idag? I don't think so. Och se på låren, de har en form! De går inte spikrakt ner från rumpan (roompaaah!) som två pinnar...Och tjejerna ser liksom lite oskyldiga ut samtidigt som de är sexiga, inte som dagens ungdomar (nu kommer kraftuttrycken fram!) som ser ut som overused crack hoes ibland...ja, nu har grandma klagat färdigt för idag. Nu ska jag och mina runda lår och halvglada tuttar lägga mig i sängen och kolla på Suburgatory. Bra serie det där!

WANT!

Hur får jag tag i den här baddräkten? Jag tror faktiskt inte att jag kan leva utan den här baddräkten i mitt liv. Jag har inte ens ägt en baddräkt sen jag var i den åldern då baddräkter var chockrosa med volanger...men jag vill ha den här baddräkten. Som fan.

Varför gör jag alltid så här?

Ibland undrar jag om min hjärna och min mun över huvud taget är sammankopplade, eller om det pågår nån sorts evig kortslutning. Jag tror jag måste göra ett försök att bli den lite mystiska och tysta typen, för ibland känner jag att när jag öppnar munnen så kan jag inte ta ansvar för vad som kommer ut över huvud taget. Även när jag tycker att tankeverksamheten fungerar helt korrekt så blir resultatet ändå "What the actual fuck did I just say?" Och sen måste jag mentalt ligga i fosterställning en stund för att jag skäms så jävla mycket över min uppenbara foot-in-mouth-disease. Sen tänker jag: "Äh, det var nog inte så farligt..." Och så öppnar jag truten och gör om det igen! Ingen annan som känner igen sig?

Dubstep, yay or nay?

En längre tid har jag känt det som att en otrolig massa statusuppdateringar ägnats åt att prisa och lovorda dubstep. Jag har känt som att jag är den enda i världen som inte fattar grejen med dubstep. Och bara för att många personer gillar nånting behöver det ju inte betyda att det är bra, men jag har ändå haft en gnagande känsla av att ha missat nånting. Det måste ju finnas en anledning till statusuppdateringar som: "dubstep gör det värt att gå upp på morgonen!" Men efter mycket nötande så får jag erkänna: jag fattar fortfarande inte grejen med dubstep. Förutom en låt, som jag egentligen inte vet om jag gillar men jag fastnar på den i mitt huvud så ofta att det känns som att jag typ, kanske, gillar den i alla fall? Sjukt störande för övrigt att fastna på en låt som knappt ens har text...

Lay down with me, tell me no lies. Just hold me close, don't patronize.

Nytt år. Ny start. Det nya året började på ett förjävla bra sätt. Jag hoppas på att det är nån slags gott tecken, ett förebådande om hur det här året kommer bli. Jag tycker att jag borde ha samlat ihop en massa god karma. Jag tycker att jag förtjänar ett break. Jag tycker att jag är värd nånting bra. Good things are coming my way. Borde det inte vara så? Just nu skulle jag behöva att någon höll om mig riktigt hårt och sa att allting kommer att bli bra. Att allt kommer att fixa sig. I don't need you to solve my problems for me. I just need your support so that I can solve my problems for myself.

Jag lyssnar på den här låten fast jag inte borde, för jag börjar gråta så fort jag hör den. Men det är som ett trasigt nagelband, man petar och pillar tills man har rivit bort det och det svider som satan. I alla fall jag.



I'll close my eyes, then I won't see
The love you don't feel when you're holding me.
Morning will come and I'll do what's right
Just give me till then to give up this fight
And I will give up this fight.

Cause I can't make you love me if you don't
You can't make your heart feel something it won't
Here in the dark, in these final hours
I will lay down my heart and I'll feel the power
But you won't, no you won't
Cause I can't make you love me if you don't...