Think ink, not mink

Jag har utvecklat ett nytt serieberoende. Jag är fortfarande lika hooked på The L Word, America's Next Top Model och alla de andra klassikerna, men nu är jag även beroende av LA Ink. Varför har jag inte sett detta underverk förrän nu? Ibland är jag extremt långsam. Hur som helst, LA Ink är skitbra och jag skulle göra nästan vad som helst för att få en tatuering av Kat von D eller vem som helst i hennes crew. Och det värsta är att det är fullt möjligt! På programmets hemsida kan man ansöka om att bli tatuerad på LA Ink, så länge man har en klar bild av vad man vill ha och gärna en bra story som tillhör tatueringen. Den lilla parentesen i sammanhanget är ju då att man får betala för sin tatuering själv, vilket är rättvist antar jag, men om jag mot förmodan skulle bli utvald måste jag ju dessutom betala resan själv, och helst kunna ta mig till LA inom 24 timmar. Helvetes jävla skit. Men drömma kan man ju. Och jag ska ha mina tatueringar. Det är bara en tidsfråga.

Just nu har jag knappt pengar till käk, än mindre till en vacker och livsnödvändig kroppsutsmyckning. Och december verkar ekonomiskt sett bli fullständigt vidrig. Men jag blev nästan gråtfärdig av glädje idag när de ÄNTLIGEN ringde från Bemanningsenheten och frågade om jag kunde jobba två korta dagar i decemer.
"-JAAAAA....eller jag menar, det kan jag väl..."

Ibland är man nästan patetiskt tacksam för det lilla.

Tidigare ikväll hade jag ett fuzzy wuzzy moment helt utan stress och mörka tankar, det var bara tyst och lugnt och mjukt och varmt. De stunderna är sällsynta men värdefulla för mig. Jag låg under täcket med två hembakta chokladmuffins, ett glas saft och en bok om en prostituerad fjortonåring i högsta hugg. Det var nästan mörkt utom läslampan, och jag låg inklämd mellan Nicki och Zero, med Strauss i fotändan och Shane i knäet. Det enda som saknades var min älskling. Och möjligtvis en något bredare säng.