Så trött...

Vilken konstig dag. Jag är helt dyngförkyld, försov mig imorse och hann precis med bussen till skolan. Väl där hade jag och Ellifiore ett frustrerande samtal med vår uppsats-handledare där vi kom fram till att vi slösat bort ett halvår på att rulla tummarna till ingen nytta. Vi gjorde tillsammans med Will ett försök att knåpa med hemtentan, som visade sig ha helt otroligt dålig validitet och reliabilitet. Och hela tiden sjöng jag och flummade och betedde mig som Duracellkaninen herself, utan att riktigt förstå varför och utan att kunna stoppa mig själv. Jag var inte glad, jag var inte på bra humör, jag kanske helt enkelt höll på att tappa greppet.

Det fortsatte när jag kom hem och la mig för att läsa "En annan del av Bromma" av Martina Haag. Jag fastnade på en mening som iofs var rolig, men inte SÅ rolig, och skrattade i flera minuter. Sen fick jag en blackdown eller nåt liknande. Jag har halvsovit, ätit smörgås-middag, halvsovit, läst lite, halvsovit igen, funderade på att gråta men orkade inte utan halvsov istället, och så vips var den dagen slut.

Jag tror jag vet var problemet ligger. Jag har prioriterat helt galet. När Hanna var här har vi haft saker att göra nästan varje dag. Det var så många jag ville att hon skulle få träffa och så mycket jag ville visa henne att jag i hetsen glömde bort vad jag själv helst av allt ville se: henne naken i min säng!

Hanna är min drog, och för att jag ska stå ut mellan gångerna vi träffas måste fixen vara rejält stark och ren och oblandad. Med andra ord, vi måste högintensiv-mysa till vansinnets gräns, vilket vi inte alls har haft tid med.

Förra gången jag var hos henne var jag där i elva dagar. Vi spenderade varje minut under de elva dygnen tillsammans, förutom när vi gick på toa och knappt ens då. Vi åt middag hos hennes föräldrar en gång, i övrigt låg vi i sängen eller soffan som två kärleksamöbor i perfekt symbios. Det är ganska klurigt när man har en tjej som man är så stolt över, man vill liksom visa upp henne för allt och alla och skryta som fan, helt enkelt. Samtidigt vill man be alla att vänligen gå hem så man kan slita av henne kläderna. Fan i helvete vad distansförhållanden är jobbiga.

Men jag ser det såhär: alla förhållanden har sina problem. Små eller stora. Och om vårt största problem är avståndet har vi betydligt större tur än vissa andra. Jag skulle aldrig någonsin vilja byta det vi har mot ett halvtamt slentrianförhållande på halvfart. Hellre en högintensiv kärlekskarusell som är lite ojämt fördelad tidsmässigt, alla gånger.

Jag kanske bara är oerhört frustrerad över hela mitt liv just nu. What else is new? Jag tycker bara det är så jävla orättvist att alla alternativ är dåliga. Det är verkligen så. Jag vill inte ha det så här och jag vet inte hur jag vill ha det för alla förändringar skulle leda till det sämre på så många sätt att fördelarna drunknar i nackdelar. Om jag kunde veta vad jag ville när det gällde nånting, så skulle kanske resten följa efter. Men jag vet inte, jag vill inte, whatever whatever whatever. Till råga på allt har rycket under ögat kommit tillbaka igen. Jag kommer inte undan, vart jag än går så rycker det.

Jag önskar att jag kunde ha PMS så jag hade nåt att skylla på, men det är helt fel tid i månaden för det. Jag ska göra det bästa av det sämsta och gå och dra täcket över huvudet nu.

Ryck ryck...