Okej, kanske inte riktigt. Men det kunde ha varit så! Idag har jag, mamma och hundarna varit ute på en tvåtimmars vansinnespromenad på gammelängsberget, numera omdöpt till björnberget. Vi gick alltså på samma plats som mamma sprang ifrån förra våren när hon träffade på två björnungar. Och vittnen har sett att mamman och ungarna har tagit sig ur sitt idé nu, och vi klampade alltså omkring på deras revir i två timmar. Vansinne! Jag fick panik och satte av som en gasell(hrm) i det halvsmälta snöslasket över stock och sten för att ta mig bort från reviret. Tyvärr var slingan nästan en mil lång och jag har inte sett en spinningcykel på ett halvår. Jag plumsade, hasade, raglade och gled tills det pep i lungorna och jag trodde jag skulle få en mindre hjärtinfarkt och ändå tog jag mig inte ut ur den förbannade skogen.
Allvarligt talat, mamma är ett FREAK. Senast hon gick den vägen blev Strauss alldeles stel, reste ragg och satte svansen mellan benen och vägrade följa med, troligtvis var det björn/björnar alldeles i närheten. Och ÄNDÅ lurar hon med mig, och "glömmer" berätta att vi är mitt i reviret när det är för sent att vända om. Om du tycker att du har dålig kondition, ta dig en joggingrunda i bamseland. Jag lovar att du inte sparar på krafterna. Det kanske låter lustigt när man sitter hemma och bloggar i soffan, men när man är mitt ute i skogen utan en människa eller ett gevär på flera kilometers avstånd och det kommer konstiga ljud nerifrån snåren, då lovar jag att man kommer ihåg exakt hur mycket man faktiskt älskar sitt liv. Vem vet, lite dödsångest är kanske nyttigt då och då?
Bilden: ett tassavtryck från en björn jämfört med en snusdosa. I rest my case.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar