Den nya träffpunkten?

Nästa månad är det jordfästelse för min bästa vän Minna. Det är lite mer än fyra månader sen hon lämnade mig och många fler än mig i oändligt stor sorg och saknad. Fast det skulle lika gärna ha kunnat vara en vecka sen. Det känns som att inget egentligen förändras. Tiden bara går och går och jag går ingenstans....utom möjligtvis in i dörren. Jag kommer med säkerhet att återkomma till det här många många gånger.

Det finns inget mer jag kan göra för henne nu egentligen. Men jag vill att hon ska ha den vackraste, mest stylish kick ass fabolous jävla graven på hela jävla kyrkogården! Sådeså. Jag vet inte om det är barnsligt eller dumt tänkt men så känner jag.

Jen sa häromdan: "Om du ska gå till graven nån gång så följer jag gärna med."
Det känns väldigt bra. Men samtidigt. Är det så det ska bli hädanefter? Är detta den nya träffpunkten?

"Tjenare! Vad ska du hitta på i helgen då?"
"Jadu jag tänkte kika förbi graven en sväng."
"Men du, jag hänger på! Ring de andra tjejerna så ses vi där."
"Jamen det är ju kanonbra. Det är väl min tur att ta med fika."
"Yes. Vi syns!"

Men det känns rätt. Bara för att Minna inte finns längre innebär inte det att vi inte kan besöka henne, eller prata med henne. Hon svarar bara inte lika ofta som förut.