"Jag bor själv". Har du sagt så någon gång? Det har jag, massor av gånger. Och det är inte korrekt. Bara så du vet det. När jag var liten så var mitt absolut favvouttryck: Kan själv! Jag vet att det finns grammatiska regler och fina ord för det, men man kan beskriva det så här: Man gör saker själv eller man gör saker med andra. Man är ensam eller man är med andra. Så nästa gång någon frågar "bor du själv?" så kan du svara "nej nej, jag har en kille som hjälper mig att bo!"
Så varför säger man inte att man bor ensam då? Kanske för att det låter så...ensamt. När man KAN SJÄLV så känner man sig stolt och duktig och kompetent. Jag kan själv! Men när man inom något sammanhang stämplar sig själv som ENSAM så låter det som "stackars liten tycka synd om hej kom och hjälp mig". Jag bor ensam behöver ju inte innebära samma sak som jag är en ensam människa som det är synd om. Det är lite fult att vara ensam, det är ingenting man vill erkänna. Bra sås reder sig själv, heter det ju, och det kanske är det som är sensmoralen i den här grammatiksagan. Det ligger en viss stolthet i att klara av allting själv, till och med något så abstrakt som att vara.
Personligen bor jag ensam, det klarar jag av alldeles själv. Fast min hund bor ju med mig. Vi bor tillsammans, och det klarar vi av mycket bra om någon undrar. För säkerhets skull klistrar jag in en söt bild på henne här så ingen kan komma och påstå att jag är ensam.
Fast....jag bor tillsammans med min hund. Att personifiera sitt husdjur så pass mycket, hur ensamt låter inte det?
Skit också.
