Jag kämpar på

Nu har det gått några dagar. Jag har orkat sitta vid datorn men jag har varit tvungen att spara energin till det förbannade skolarbetet som jag är så less på. Igår hälsade jag på på jobbet och bjöd mina fina jobbarkompisar på tårta. Jag saknar verkligen att jobba, är så less på att plugga på det här sättet. Plugga distans suger kuk! Jag önskar jag hade ett riktigt jobb så jag fick vara sjukskriven i de tre veckor som jag ju faktiskt egentligen är sjukskriven just nu. När man pluggar är det inte ett alternativ, hur jävligt man än mår. Ingen kommer göra mitt skolarbete åt mig, skit samma hur jag mår. Så det är bara plugga vila äta promenera. Jag älskar att lära mig nya saker, jag vill alltid lära mig mer men att plugga på universitet är grymt överskattat.

Hur som helst, de rullade alltså in mig i operationssalen förra torsdagen. Jag fick hasa över till operationsbordet och sen började de droppa narkosmedlet i droppet. Jag fick andas i en syrgasmask och sen påstod de att jag började känna av sömnmedlet. Jag hann tänka "det gör jag ju inte alls!" och sen blinkade jag yrvaket mot en röst som sa: "välkommen till post-op, operationen gick bra!" Märklig känsla! Jag hade ingen aning om hur lång tid som gått.

När jag vaknade kändes magen som en enorm spänd badboll. Jag vågade inte röra mer än huvudet och dra upp benen litegrann, munnen var så torr så jag knappt kunde svälja och jag hade kvar den äckliga masken. Så låg jag och växlade mellan slummer och vakenhet, blick stilla, i åtta timmar. Det mest spännande som hände under dessa åtta timmar var att jag en gång fick hjälp till toaletten (jag svimmade nästan av ansträngningen!) samt att jag fick ett glas vatten som jag skulle peta i mig så gott jag kunde med en tesked. Jag är ändå glad att jag mådde så "bra" att jag faktiskt hade tråkigt, och inte som vissa i sängarna bredvid som stönade och skrek av smärta eller hulkade sig igenom dagen av illamående. Det var dock väldigt obehagligt att andas, det kändes som att jag inte fick nog med luft i lungorna. Det satt i flera dagar, jag har känt mig ganska andfådd och klen.

Vid åtta på kvällen när jag pratade med mamma i telefon kom hon på den briljanta idén att jag skulle be om att få en tv till min säng. Som tur var hade de en ledig så jag såg idol och sen filmen Patrioten med Mel Gibson. Jag råkade zappa in på ett program om en tjej som efter en väldigt enkel operation fick köttätande bakterier i operationssåret, men det zappade jag bort från jävligt fort kan jag säga. Jag var nog rädd för att de skulle upptäcka en läcka i mina nya kopplingar i magen.

Jag kollade på tv nästan hela natten och sov bara i tjugo minuter åt gången ungefär. Dels hade jag svårt att andas, magen spände, och jag hade en automatisk blodtrycksmanschett som nöp mig stenhårt runt armen exakt en gång i timmen. Jag tog mig upp till toaletten, petade i mig vatten, och annars hände inte mycket. Fredag morgon blev jag nedrullad från post-op (Scrubs-perspektiv!) till vanliga kirurgavdelningen och slapp EKG-sladdar, blodtrycksmanschett och syremättnadsklämma, men droppställningen fick jag dras med.

Villkoret för att få åka hem var att jag kunde dricka 1,2 liter, för om man kan det så ser de att kopplingarna i tarmarna håller. Och jag fick i mig det jag skulle och mamma hämtade mig vid 18-tiden på kvällen. Resan hem var en skumpig mardröm, jag fick lägga mig raklång på sängen och höll sen inte på att ta mig upp igen. Men jag har kämpat på sen dess och det blir bättre och bättre för varje dag. Bara jag orkar lägga in i datorn så ska jag lägga upp några bildbevis också. Men nu måste jag hinna till banken en sväng för att fixa Euro till min kära mamma som åker utomlands på lördag.