På mig alltså. Nåt jäkla fel. Jag fick just världens saknadskänsla efter psykologiprogrammet. Jag gillade ju inte ens det när jag gick där, så vad är det att sakna! Men såhär i efterhand så förstår jag att vi hade ett par riktigt bra lärare, och jag saknar verkligen att ha helt vanliga föreläsningar och genomgångar "face to face". Och det är så jävla tråkigt att bara träffa sina klasskamrater två gånger per termin och spendera resten av tiden framför en skärm, med ständigt strulande teknik dessutom. Idag är det till exempel jättefint väder ute, varmt och soligt. Och här sitter jag, Jossa, Bella och Nadja framför varsin skärm i olika städer och gör skolarbete via mikrofon. Jag vill att när vi gjort klart dessa frågor ska vi gå ut och köpa en glass och bara hänga, men nix, det går ju inte.
Jag kommer ihåg en minst lika varm dag för ett par år sen, när jag fortfarande gick psykologiprogrammet. Då hade vi ett par tråkiga föreläsningar, men på lunchrasten gick vi ut tillsammans och satte oss i gräset och solade våra vinterbleka ben och snackade skit och flummade. Det saknar jag verkligen, att kunna koppla bort skolan ett tag och ta en fika eller festa tillsammans eller bara sola sina jäkla ben, istället för att sitta framför burken som en enstöring. Vi har ju jätteroligt när vi väl träffas, men samtidigt är vi oroliga för seminarium och tentor, stressade och trötta.
Sen saknar jag förstås att kunna hänga med Elli, Carro, Niklas och Hanna flera gånger i veckan. Jag saknar vår lägre än glocalnet-humor och vår gemensamma svarta livssyn. Så är det. Those were the days my friend.
1 kommentar:
me miss it too! att ha ett jobb suger också, förutom att man är lite tätare, dock inte nog mkt ändå.
Skicka en kommentar