You're on my heart just like a tattoo.

Min helg har varit underbar, men alldeles för kort. Nu sitter jag och kvällsjobbar och gruvar mig för att åka hem till min säng som kommer kännas så stor och tom utan mitt hjärta och jag vill inte sova där och vakna där utan henne, det känns helt fel. Fy fan vad jobbigt det är. Fy fan. Jag vill inte ha den här distansen, jag vill minska ner den till noll minus noll. Och jag jobbar på det, men det går trögt. Eller egentligen är det jag som har så ini helvete bråttom. Idag har vi varit tillsammans i exakt EN månad, och det kan jag inte förstå men det känns så jävla bra. Det känns som att tiden gått otroligt snabbt men samtidigt kan jag inte fatta att det bara gått en månad, det känns som att tiden helt slutat fungera enligt alla vanliga regler. Hur som helst, det är bara tid. Tid och pengar och mil och omständigheter som jag skiter i för jag tänker besegra dem alla. Så är det bara. Och helst NU men jag får väl vänta lite lite till.

Jag saknar dig så oerhört mycket älskling, kom tillbaka snart så ska vi bygga vårt pepparkakshus med balkong och älg i trädgården!

Hjärtat tyckte Zero såg lite frusen ut i sin lådan så han fick sig en liten mössa!

So hear my loneliness
I'm giving up on you
I don't need you anymore
I've found what I've been looking for
So hear my emptiness
I've got no room for you
I've finally found what I've been dreaming of
Someone to love

Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll.

I februari var det bottenfryst i mälaren
Götgatan var grå och kall av seklets värsta vinter
Det var tungt, att gå
Stockholm verkar full av långa svarta labyrinter
Jag var virrig och trött, jag var sliten och nött
Allting runt omkring mig gick i ultrarapid,
och jag hade inga veckor, inga dar,
bara en röra av en massa tid
Jag ville hitta en bra paroll
Nånting och tro på nåt som tog mig upp en bit över noll
och hon mötte mig med sitt leende
Hon sa, "Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll"

Och båtarna låg inne vid stadsgårdens kaj
Jag var beredd o dra till Åbo men hon rädda mig precis
Vad ska man göra ända fram till maj?
Mörkret är så tungt och alla männskor är som is.
men hon tyngdes inte ner, hon sa "Vad spelar det för roll?"
"Här! Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll"

Blå dörren hade öppet och vi slog oss ner i baren,
hon var hemma efter veckor, runt på resor och jag lyssna
men hon sa "Jag kanske stannar här ett tag,
vi kanske hittar nåt att bygga upp en vacker dag"
Jag måste bara hitta en roll
Jag sa "Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll"

Vi ramlar runt på alla ställen som var öppna den natten
Vi var konstnärer och dom bästa i sitt slag
Vi skulle ta oss långt, vi två
Hon sa "en dag står vi över februari, du och jag"
Natten var så kall, vi höll hårt om varann
Nu stänger dom i Stockholm o människorna försvann
men vi, vi hade lusten i behåll
Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma

Jag ger min själ till händerna, den som ger och inte rycker
Jag sällar mig till hjältarna som gör och inte tycker
hon var allt, hon var sin,
Hon var den vackraste person jag hade träffat någonsin
Ah, bli kvar här med mig. Bli kvar här med mig
Vi behöver ingenting, ah vi kan starta på noll
men jag har ett rum några kvarter härifrån
Ah, Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll
...härifrån
Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll
ah, vi två
Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll.

Life doesn't get better through chance, it gets better through change.

Det är nåt jag verkligen tror på, och jag vill förändra saker och ting i mitt liv. Helst ska det hända NU, men så fort går det ju tyvärr inte. Jag brukar ha rätt bra tålamod men nu har jag faktiskt inte det. Enough is enough. Jag känner mig så less och besviken och inte så lite stressad, jag tror det är därför jag känt mig så själsligt trött på sista tiden. En av mina lediga dagar såg ut så här: jag sov ca tio timmar på natten vilket ändå är helt okej med tanke på att jag haft minus på sömnkontot. Men jag vaknade svinigt trött och kände mig trött och orkeslös hela dagen. Vid 17 sov jag middag en timme, vaknade lika trött, höll mig vaken till midnatt och sov sen 11,5 timmar. Det kan fan inte vara normalt, men så har tyvärr mina lediga dagar sett ut.

Igår fick jag ett ryck och började rensa mina lådor från allt möjligt krafs som man aldrig någonsin använder utan bara stoppat ner och tänkt att "precis den grejen blir perfekt att använda vid just det tillfället!" Men tillfället kommer aldrig och plötsligt har man en låda full av udda knappar, pappersnäsdukar, laddare till mobiler som man hunnit byta ut tre gånger, garantier till eletronikgrejer som slutat gälla, kvitton, säkerhetsnålar, gummisnoddar, överstrykningspennor, suddgummin, fan och hans moster...ja, ni fattar. Så dessa lådor har jag alltså rensat efter bästa förmåga, någonstans måste man börja.

Just den här månaden är så förbannat dryg. Det blir mörkt innan det ens har hunnit bli ljust, den enda ljuskällan är lite sorgligt snöslask i dikena, kontot är övertrasserat sen länge, kylen är tom, bemanningen ringer aldrig, SAS-jävlarna kommer låta mig promenera till Kanarieöarna... Men det är bara försöka stå ut och vara positiv, vilket jag brukar vara rätt bra på. Men just nu vill jag bara krypa ner i sängen med min älskling och ge fan i precis hela världen utom henne. Det vore en dröm. En dröm som kommer att bli sann men jag önskar det kunde ske precis nu.

Nya friska tag.

Vad trög jag är, klart jag vet vad som får mig piggare och gladare. Ett lååångt samtal med hjärtat och en lååång sovmorgon. Hon kan alltid få mig att bli glad oavsett vad som sker runt omkring. Nu ska jag spotta i nävarna och få lite nyttigheter gjort idag.

Don't you worry your pretty little mind
People throw rocks at things that shine
And life makes love look hard
The stakes are high
The water's rough
But this love is ours.

Trött inuti.

Härom dagen skulle jag gå hem från kvinnan jag jobbar som kontaktperson hos. Då sa hon: "Ja det är bra, för du blir bara tröttare och tröttare."
Lite förvånat sa jag: "Jasså, men idag är jag inte så farligt trött, jag har ju varit ledig från jobbet."
Då svarade hon med en gest mot huvudet: "Nej, men du är trött ändå. Här inuti...längst inne."

Och jag är det. Jag är faktiskt det. Jag är så innerligt trött, ända längst inne är jag så fruktansvärt trött och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet bara inte.

Wish you were here.

Helgen som jag längtat efter och väntat på har kommit och gått, jag hann knappt ens blinka så var den över och det var tillbaka till väntande och längtande igen. Det var helt overkligt att ha min kärlek här hos mig, overkligt men underbart. Helgen hade faktiskt inte kunnat bli bättre, förutom om den hade varit längre förstås, eller om den aldrig hade tagit slut, det hade varit det bästa. Jag känner mig bitvis lite ledsen men det är bara för att jag saknar henne så satans mycket och det känns så tomt här nu. Mest är jag ändå jävligt glad för att jag haft en sån tur som träffat henne och får kalla henne min, vackra fantastiska kvinna. Nu ska vi bara stöka undan den här skruttmånaden med diverse tråkiga måsten, och vänta och längta lite till så är du snart i min famn igen älskling.

Tur också att jag har såna fina och goa och roliga människor i mitt liv, jag skulle inte klara mig utan er. Jag önskar bara att jag hade er alla nära mig så jag kunde ge er en fet gruppkram. I would if I could!

Tick tock on the clock...

Om lite drygt ett dygn hämtar jag äntligen min älskling på flygplatsen, jag har inte riktigt fattat det ännu. Kan tiden gå lite fortare nu, tack! Saknar henne så sjukt mycket, vill höra hennes röst i mitt öra och inte genom en telefon, vill se henne och hålla om henne hårt och aldrig släppa taget.

Idag frågade en kollega: "Hur är läget?"
Jag svarade: "Jo tack, det är jättebra! Och så himla fint med snön, och så härligt att se solen!"
Hon svarade då: "Jo i typ en timme innan den går ner..."
Jag: "Jaa, då får man se till att ta vara på den!"

Jag är nog en liten smula outhärdlig för tillfället för vissa som är inne i en lite mer bitter fas. Det blir ju så när man är kär, och hur som helst är jag jävligt kär. Allt känns liksom så härligt, och det som inte känns härligt, det skiter jag i. Jag tog en lång promenad med Sara igår och vi pratade verkligen om the deep stuff, om kärleken och meningen med livet och lycka och vi kände oss så extremt kloka att vi borde haft en sekreterare med oss som kunde skriva ner alla våra klokheter.

Jag har kommit fram till att jag är jävligt tacksam. Jag har fått väldigt mycket värdefullt som inte alla människor får. Det är nånting som jag fattat nu i vuxen ålder; när jag var liten tyckte jag mina föräldrar var sjukt snåla och aldrig gav mig någonting jag ville, varken en egen kritvit ponny eller Barbies husbil eller en storasyster kunde jag få fast jag önskade mig allt vad jag kunde. Men nu har jag insett att jag fått allt vad jag behöver för att klara mig fint här i livet. Sen får man jobba jävligt mycket själv och ibland är det tamejfan som att pissa i motvind och allt känns åt helvete. But everything will be okay in the end, and if it's not okay - it's not the end.